Jag gjorde den här intervjun med Jens "Rocky Dennis" Lekman den tolfte juli förra året, en vecka innan mitt bröllop. Allt Tillsammans kan inte bli så mycket tjockare än vad det är nu, och intervjun är ganska gammal. Jag var den andra att intervjua Jens, och sedan dess har han synts i varenda musiktidning med självaktning. Vi har bestämt att göra om intervjun någon gång, eftersom jag känner att "det här har redan sagts på tio andra ställen", och Jens känner att "det här har jag redan sagt, på tio andra ställen". Nu har han ju dessutom tagit död på namnet Rocky Dennis och släppt ännu en fantastisk EP, vilket gör intervjun än mer daterad. Men det känns trist att göra så mycket jobb och inte kunna göra någonting med det. Håll till godo!

"He has a fantastic voice."
Det är en underbar kväll i början av juli. Det är så varmt att ölglasen svettas och man utan problem kan sitta ute och njuta av luften. Alla befinner sig dock inomhus. Ballboys sångare Gordon McIntyre har lämnat scenen till förmån för Rocky Dennis, och jag är på väg till baren när Gordon nyper tag i mig. Vi har träffats tidigare, under en kaotisk kväll i Uppsala, och han vill hälsa. När artighetsfraserna har tagit slut frågar jag Gordon vad han tycker om Rocky Dennis. "I like it", säger han omedelbart. Sedan tystnar han, ser upp på scenen och vänder sig återigen till mig. "He has a fantastic voice."

Den kvällen visste jag inte mycket om Jens Lekman, killen bakom Rocky Dennis. Inte mer än jag kunde hålla i handen: en vinylsjua med silvertryck på omslaget och ett par fantastiska låtar. Att allting tog fart när han sålde singlar på Don Lennons konsert i Stockholm i våras. Att han brukar sampla friskt, även musik som för en inbiten popsnobb framstår som bisarrt att sampla.

Men Jens musik är fantastisk och förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Han har beskrivits som en "postmodernistisk smörsångare" och svensk crooner, och jämförelsen är inte helt haltande. Han har visserligen inte så mycket gemensamt med Engelbert Humperdinck eller Barry Manilow, och den där schlagermässiga svulstigheten har slipats bort. Men ändå. Musiken är storslagen. Och hans röst är fantastisk. En röst som lätt seglar mellan lågmäld och intim och mörk och stark.

Om jag säger att din röst påminner väldigt mycket om Stephin Merritts, vad säger du då?
- Jag har hört det väldigt många gånger. Jag tror att det är just på den här singeln jag har släppt, jag vet inte hur det är på de andra låtarna. Men det är nog den referensen som jag har hört mest. Det blir nog så när man sjunger med en mörk röst och croonar till det. Det finns så många andra artister som har låtit så tidigare, men…

Har du hört några andra referenser?
- I början fick jag höra Avalanches och Håkan Hellström, för att jag samplade och sjöng om spårvagnar. Det var det första folk kom på. Och sedan gick det över till Magnetic Fields.

Vad tycker du om att jämföras med Håkan Hellström?
- Alltså, det som skiljer oss åt är att han gör så extremt uppåt musik, vilket är så jäkla bra. Eller uppåt… Det är ganska mörka texter. Men den här euforin, jag har svårt att nå den. Och jag började med mörka saker. Jag lyssnade väldigt mycket på vissa singer/songwriters. Jag har ju den bakgrunden, och inte popbakgrunden.

Är du lokalpatriotisk?
- Det stället jag bor på… Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i Göteborg för att jag har växt upp i förorten. Jag sjunger om Göteborg för att jag bor där. Jag är väldigt mycket för geografisk musik. Jag blev jämförd med Håkan Hellström en del, och folk frågade hela tiden om jag var rädd för att bli jämförd med Håkan. Men jag tror att det är jättevanligt att man sjunger om platsen man kommer ifrån. Gör man inte det så är det någonting fel. Man måste nästan göra det, för det betyder ju så mycket. Men jag tänker sticka ifrån Göteborg så fort som möjligt, för jag vill skriva om andra ställen.

Vill du flytta för att byta miljö eller för att sjunga om andra städer?
- Både och, faktiskt. Det finns inga platser att skriva om längre. Och så är det jobbigt att översätta, det är mycket som har funkat hittills, men man kan inte sjunga om saker som heter på svenska när man sjunger på engelska. Vi har pratat litegrann om att jag ska åka på en turne i USA, och det ser jag fram emot jättemycket. Skriva om platser som faktiskt rimmar på engelska.

Hur kom du in på pop då?
- Jag har egentligen aldrig kommit in på pop. Det låter visserligen som pop… Det kanske var när jag började med samplingar, för jag tyckte att det var mycket roligare att sampla popmusik.

Finns det någonting som är för dåligt för att sampla?
- Jag samplar nog bara sådant som jag tycker om. Jag samplade Paul Paljett en gång, och jag tycker inte om honom som artist, men han har liksom små bra grejer i låtarna. Nej, det finns nog ingenting som är för dåligt. Jag har samplat dåliga grejer ibland, men för det mesta är det sådant jag gillar.

Som den snobb jag är undrar jag ju då hur bra Mariah Carey är till exempel…
- Hon har gjort många bra låtar tycker jag. Inte på det sättet att jag skulle lyssna på henne när jag är hemma, men jag tycker om julmusik och hon har gjort "All I Want For Christmas". Det är den jag har samplat och den är så himla bra tycker jag. Det här klockspelet och så…

Vad är det som tilltalar dig med julmusik?
- Det är så stort och så gillar jag ju instrumenten framför allt. Och just det att allting låter likadant. Bjällror och stråkar och körer och sådant.

Rocky Dennis är ju en karaktär i "Mask". Identifierar du dig med honom?
- Nej… eller på sätt och vis. Jag var jätterädd för att folk skulle tro att jag kände mig lika ful som honom. Men det jag tycker om honom för är att han är så himla fin. Och han är den där killen med fult ansikte och så stort hjärta. Det är min favoritfilm. Jag skrev en låt om honom och till slut blev det så många låtar om honom att folk trodde att jag hette Rocky Dennis. Och så tog jag det namnet.

När tycker du att man ska lyssna på din musik?
- Nej, det vet jag inte. Hemma tror jag. Och när man… när man vill ha lite känslosamt party. När man vill dansa och gråta samtidigt. De gånger låtarna har spelats ute har det bara känns fel. När jag spelar live känns det som om jag gör någonting annat av det, men just när jag har hört låtarna spelas ute har det kännts jättefel och jag har nästan bett om att de ska stänga av det. Det känns för intimt. Som om det inte passar… Möjligtvis vissa låtar, men nej… Jag vill nog helst att folk lyssnar på det på bussen och så.

Men "Black Cab" har blivit ett anthem…
- Med den låten känns det som att det får lov att bli en öldrickarvisa. Jag spelade den hemma hos Mikael i Dorotea på en fest, och alla sjöng med. Det brukar bli så när den sätts på, för den har så enkel refräng. Jag donerar gärna den till Magnus Uggla-arkivet. Det finns många bra låtar som blir allsångslåtar, men när man lyssnar på dem vet man att det finns riktiga känslor bakom.

Jag brukar tycka att det är jobbigt när jag vet att folk läser det jag har skrivit, för att det är fritt fram att kritisera. Att när någonting har blivit en färdig produkt är det inte ens eget längre.
- Jag känner ofta att "det där vill jag inte att folk ska få veta" när jag har skrivit en låt för att jag måste få ut någonting. Och så känner man att "men herregud, jag vill inte att folk ska få veta det här". Det som känns jobbigast är att jag upptäckte att mina låtar finns att ladda ner på internet - på soulseek och så - och jag inte vet vilka versioner det är. Jag har inte internet hemma så att jag kan ladda ner och kolla själv. Och tanken på att det är gamla versioner som någon gammal kompis har lagt ut känns jättejobbigt. Jag vill verkligen att allt ska vara klart från min sida, sedan är det helt ok. Om jag ska släppa ett album nu i höst så kommer det att kännas bra, det är jag helt övertygad om. Jag tvivlar inte längre på låtarna som jag har spelat in, jag är helt nöjd med dem.

En knapp vecka efter att vi satt på trapporna vid Nybroviken och pratade, en varm och vacker och nästan magisk kväll, dunsade till i brevinkastet. En omsorgsfullt inslagen vinylsjua signerad Rocky Dennis. "Ni får se det som en bröllopsgåva" stod det på lappen som medföljde singeln. Och när jag tänker på det finns det nog ingen bättre analogi för Jens Lekmans musik: vackert inslagna överraskningar, gåvor som gör mottagaren varm i hjärtat.

| allt tillsammans | 45RPM |