Jag använde mig för första gången av Soulseek igår. Och ja, vad ska man säga? Det är ett oerhört trevligt program, även om det kraschar en gång varannan minut. Jag har fått träffar på precis varenda liten sak jag har sökt på. Men, det känns inte helt okej att använda.
Idag besökte jag skivaffären The Hits Hurt för att inkassera en bröllopsgåva - skivor till ett värde av tusen kronor vardera för mig och min make. Det är sista gången jag sätter min fot i den lilla indiebutiken på Kungsholmen. The Hits Hurt stänger nämligen sina portar nästa vecka. Daniel, affärsinnehavaren, berättade att skivförsäljningen har gått ner enormt under året. »Det känns som om det inte finns någon som köper skivor längre«, förklarade han. Och det ser minsann ut som om han har rätt. Enligt branschorganisationen Ifpi har skivförsäljningen i Sverige minskat med femton procent under det gångna året. Det är naturligtvis fildelarprogram som just Soulseek och Kazaa som utmålas som den stora boven i dramat. Och det ligger nog någonting i det.
För min del var Napster en revolution. Dels därför att jag fick möjlighet att lyssna på skivor som inte trycktes längre, eller som trycktes i femhundra exemplar, utan för att den sakens skull betala en smärre förmögenhet för en vinylsjua. En annan anledning var att jag inte hade särskilt stor koll på indiemusikens förlovade värld, det fanns så mycket jag ville lyssna på, så mycket jag hade läst om men aldrig hört, och utan pengarna som behövdes för att köpa precis allt. Napster innebar att jag kunde lyssna på ett band, avgöra om jag gillade eller inte, och sedan köpa skivan. Vilket var precis det jag gjorde.
Ni förstår, jag tillhör den gamla generationens skivköpare. Jag var visserligen inte en av dem som dissade cd-skivan när den kom, men jag tycker att skivor är ett helhetspaket. Jag vill inte ha ett gäng ettor och nollor på en dator. Jag vill se och lukta och känna. Jag älskar Stars »The Comeback EP« för att den är genomskinlig. Eller Television Personalities »Yes Darling, But Is It Art?« därför att den ser ut som en vinylskiva. Jag älskar den supertjocka inlagan till Field Mices »Where'd You Learn To Kiss That Way?« som ger all bakgrundsinfo till bandet. Jag älskar fantasifullt utformade cd-förpackningar som ser fina ut i mina bennohyllor och känns bra i handen - jag har till och med en ihopsydd vaxduk som omslag i samlingen. Jag förstår mig inte på ettor och nollor lagrade i en trist plastburk. Det är inte så att jag kan ta med dem när jag är DJ. Jag luras på upplevelsen att nyfiket och pirrande plocka fram inlagan och stirra mig blind på den medan jag lyssnar på skivor.
Det är möjligen en generationsfråga. Jag beter mig precis som bakåtsträvarna gjorde när cd-skivan kom; jag förstår mig inte på »den digitala revolutionen«. Jag kommer nog att fortsätta köpa skivor, även när den digitala - lagliga - nedladdningen har tagit fart på riktigt. Men det är inte hela poängen.
Jag tycker att det är bra att skivmarknaden krisar, ty den är korrupt. Jag är allt för att skapa obalans och oreda för de stora skivbolagsdrakarna, de stjäl pengar från trogna musikköpare. Att försäljningssiffrorna för skivrean hade ökat med tjugotvå procent jämfört med året innan är en indikation på att skivpriserna är för höga. Men. Går man in på The Hits Hurt behöver man inte betala tvåhundra kronor för att få en fullängdare i handen; två stycken ligger närmare sanningen. Indiebolag tar som regel inte mer betalt för en skiva än vad de behöver för att hålla sig på fötter. Alltså: det är inte så jävla svårt att köpa en indieskiva och stödja bra artister och bolag. Problemet är bara att den här Robin Hood-mentaliteten inte existerar i praktiken. Den olagliga musiknedladdningen har inte bara drabbat storbolagen, utan även små skivaffärer och indiebolag. The Hits Hurt, till exempel. Stewart Andersons 555 har meddelat att även de packar ihop för gott i år. Och det, mina vänner, är fucked up.
I, like everyone else, thought it was great- we're going to bring down Mr.BIG label and everyone will all be punk as fuck. It doesnt work of course, because primarily the bulk of people who buy CDs are under 20, and they have all since grown up with the idea you dont have to own a record. You can just download it. There is a big generation gap between those old enough who grew up supporting small bands by sticking their hands in their pockets, and those younger kids who maybe have never even been in an independent record store, but know their way around a computer just fine.
555-killen Stewart Anderson
Jag har inte uppdaterat på ett tag nu. Det beror på att jag har färdigställt ett nytt nummer av mitt pappersfanzine allt tillsammans. Det är fruktansvärt roligt att jobba med, inte minst för att man får mailväxla, träffa och intervjua personer vars musik man har beundrat en lång tid.
All Girl Summer Fun Band till exempel. Eller
Freezepop. Eller
Aug Stone och
Dear Nora. Några har frågat mig varför jag inte har valt att publicera fanzinet på nätet, istället för att trycka upp det, och det har ju sina poänger. Texterna blir inte lika daterade - det tar ett bra tag att fylla en tjugosidig publikation (jag gjorde min första intervju för #2 i somras, så arbetet har tagit mig ett halvår. Det var ungefär lika länge som det första numret). Läsare har möjlighet att kommentera texterna direkt. Är jag först med att intervjua en artist
kan jag tävla med
Sonic. Men det är någonting speciellt med att göra ett pappersfanzine. Det utgör en helt annan kultur än nätfanzines. Det går inte att ta med sig en dator och sitta på
distro, till exempel. Och det är beständigt på ett helt annat sätt än websidor. Jag och min make har en duktig fanzinesamling i vår lägenhet, fanzines som daterar tillbaka till tidigt nittiotal, klassiker som Gospel! och
Grimsby Fishmarket. Jag vill att mitt fanzine ska ha sådan beständighet. En sådan som gör att man, om tio år, kan ta fram ett tummat, fettfläckat och kaffestänkt fanzine ur bokhyllan och sätta sig ner för att läsa.
Så gör man ett fanzine för att "bli känd", för att bli musikjournalist "på riktigt"? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Själv gör jag det av kärlek. Jag är gift med en musikjournalist, jag vet hur jobbigt det kan vara när han måste korta i sina texter, ta bort passager som han var jättestolt över. Och så sitter man där med en text som inte alls liknade den man skrev från början. Fanzinemakeri fungerar precis likadant som bloggen. Man är redaktör, redigerare och korrekturläsare på en och samma gång. Det är inte någon som påpekar att "apostrof s" är inkorrekt och du kan vräka ur dig precis så många superlativ du känner för. Det kan vara bra att ha en självsanerande ådra i kroppen, med andra ord. Men ändå. Musikjournalistik är inte fanzinejournalistik. Den senare är per definition känsloporrig, för att låna ett uttryck av min gode vän Per. Man får skriva precis vad man vill, om precis vad man vill. Bliss.
Jag säger inte att all fanzinejournalistik är bra. Mångfaldiga är de gånger jag har suttit och skruvat på mig i ett fanzineträsk fyllt av anglicismer och, min generations stora vagel i ögat, "dom" istället för "de" och "dem" (min syster, som är lärare på högstadiet, lider svårt av det här. Det känns fel för henne, men det är korrekt språkbruk numera). Men å andra sidan ger övning färdighet. Det är ingen floskel, det är sanning. Mina kinder blir röda när jag läser sådant jag skrev som artonåring (och i så måtto är ju fanzinekulturen en utmärkt plantskola för blivande musikjournalister).
Vissa brukar säga att de gör fanzines för att de vill dela med sig. Jag gör det av fullständigt egoistiska skäl. Jag tycker att det är roligt. Jag älskar att layouta, planera, skriva och ta kontakt. När jag har skickat iväg mina intervjuer kollar jag mailen var femte minut, allt medan det kittlar i magen varenda gång eudora laddar hem någonting. Det är underbart att sitta med ett hundratal, fortfarande varma, sidor av Allt Tillsammans och häfta ihop dem. Jag känner mig oerhört stolt varje gång någon frågar mig om jag "är den som gör Allt Tillsammans" och säger att "det är skitbra". Jag blir varm i hjärtat när Radio Dept-sångaren Johan Duncanson sms:ar mig mitt i natten för att han blev så glad över vad jag hade skrivit om deras skiva. Jag blir lycklig när jag hälsar på Sean Tollefson efter en konsert med Tullycraft och han säger att det är kul att få ett ansikte till namnet. Men i slutändan handlar det om att jag vill veta mer. Det bästa jag har varit med om som fanzinemakare var att, efter långt sökande, hitta - och få svar av - Vitesses sångare Hewson Chen. Men jag kan dela med mig av en ytterst pinsam händelse också. Upplägget: ett promoexemplar. Skivbolaget påstår att det är bandet Pretty Girls Make Graves andra skiva. Jag sätter på skivan, golvas, och i nästa stund sitter jag och lyssnar på deras debutalbum. Det låter nästan som två olika band, tycker jag. I researchen läser jag recensioner som tycker att bandet har förvandlats till "sepid popsters" istället för det punkrockband de en gång brukade vara, så jag tänker inte vidare på det utan slänger iväg ett par frågor om den helomvändning de har gjort. En halv dag senare går det upp ett ljus. Skivbolaget hade skrivit fel på promon. Det var inte Pretty Girls Make Graves. Det var ett amerikanskt electronicapopbands debutalbum. Jag har nog aldig skämts så i hela mitt liv. Om de någonsin funderade över mina konstiga frågor förtäljer inte historien, jag fick nämligen genomtänkta, reflekterande och allvarliga svar. Och då skämdes jag bara ännu mer. Christ.
Fredagsfyran hittar ni
här.
Är du kär i någon just nu?
Jag är gift. Och vi blir bara mer kära i varandra varje dag, så ja - det kan man nog säga.
Vad “faller” du för?
Hmm. Jag har, historiskt sett, mest förälskat mig i mörkhåriga ynglingar med lockigt hår och bruna ögon. Men samtliga längre förhållanden har jag haft med blåögda blondiner, min make inräknat. Och innan jag träffade min make har jag förälskat mig i lugna och lite blyga killar (ja, ungefär som Johan egentligen). De där som kanske inte syns särskilt mycket. Bra musiksmak, litterär bevandring och diskussionssug är tre andra egenskaper jag uppskattar.
Kan man vara kär i flera personer på samma gång?
Svår och farlig fråga. På sätt och vis tror jag det. Jag tror att man kan vara kär och trygg i ett förhållande, och träffa någon som man förälskar sig litelite i. För att citera ett tal som hölls på vårt bröllop: »ni kommer att träffa många andra, men det betyder ingenting om ni inte låter det betyda någonting«. Jag tror att många gör misstaget att blanda ihop kärlek med stormig förälskelse. Jag älskar min make, det består. Förälskelser är som en tändsticka - det brinner som starkast i början, men lågan får inte leva särskilt länge.
Är alla hjärtans dag en förskräcklig tradition och ytterliggare en kniv i ryggen på bittra singlar?
Jag rationaliserade bort Alla Hjärtans Dag för länge sedan. Jag fyller nämligen år då. Det är inte roligt, kan jag tala om. När man närmade sig »den« åldern ville folk stanna hemma med sina partners istället för att fira mig. Och för att inte tala om alla hjärtformade föremål jag har fått i födelsedagspresent genom åren… Nej, jag bryr mig inte om Alla Hjärtans Dag alls numera. Till makens stora glädje, jag är svår att köpa presenter till. Det är en förskräcklig tradition, för att uttrycka det kort.
Våga vinna, skivbolagsjättar
Ända sedan de långhåriga rockarna i
The Darkness slog igenom med »I Believe In a Thing Called Love«
har det talats om ironi och
tongue-in-cheek-vibbar. Precis som om de inte skulle kunna vara seriösa. Precis som om det inte vore möjligt att gilla medryckande glamrock på riktigt. Själv har jag, som så många andra, fallit pladask. Men det var inte det jag tänkte skriva om.
Jag såg en dokumentär om The Darkness i går natt, och min respekt för dessa stadiumrockare - ord jag aldrig trodde att jag skulle uttala i världshistorien, del I - växte till tidigare oanade proportioner. De tar sig själva och sin musik på allvar. Och de gör precis vad de vill göra, bara för att det är roligt. Och det är någonting som förtjänar precis all respekt, även din.
Förra veckan skrev jag att pop var bättre förr, och nej, jag var inte helt allvarlig när jag skrev det. Men på den tiden låg sådan musik på listorna, sådant som idag hålls vid liv av passionerade popsnobbar. Sådan musik - bra, originell musik - som idag dammar igen i ett litet hörn av musikmarknaden som kallas »alternativ«. Ibland kan jag tycka att den kommersiella marknaden för musik var så mycket mer heterogen på åttiotalet. Eller också har reklamfinansierade musiktvkanaler och radiostationer blivit så mycket mer homogena på 00-talet. Någonting har hänt, det är ett som är säkert. Själv tror jag att de stora skivbolagen har fegat ur. The Knife och José Gonzáles, som båda fick stora framgångar med »Deep Cuts« respektive »Veneer«, är utmärkta exempel på det. The Knifes skiva är utgiven på det egna skivbolaget Rabid, José Gonzáles ligger på Imperial som en av fyra artister. Musiken som representeras av skivbolagsjättar är i de flesta fall urlakad och vattnig, utan substans. De vågar ju inte längre. Var det någonting dokusåpan Popstars - med Warner Music i ryggen - visade, var det just ryggradslösheten. I jakten efter höga försäljningssiffror går artisteriet och passionen förlorad. Och ändå fick vi se alternativa akter slå stort förra året. The Knife och José Gonzáles. The Scissor Sisters tog över dansgolven i början av det nya.
»Pop should be meaningful again,« says singer Jake Shears. »We're not making fun of anything we do and there's no way we're going to sound manufactured. Our songs are accessible enough to break through barriers.«
Artister som inte går efter det sökta, det givna och det säljande förtjänar därför all beundran. De som gör vad de vill för att de vill och för att de känner passionerat förtjänar också därför all beundran, antingen de spelar dragqueenpop med discoinslag eller energisk kastratrock. De förtjänar för all respekt för att de
vill och för att de
vågar och för att de, framför allt, har tilltro till musiklyssnarnas goda smak. Och det fungerar ju onekligen. En uppmaning till de stora skivbolagen: gör inte sådan förbannat dålig och stereotyp musik precis hela tiden. Våga lite också. För tänk om ni missar nästa Beatles, bara för att ni tänker på försäljningssiffrorna?
Äntligen börjar
Kanal 5 sända den nya säsongen av
CSI. Gud hjälpe mig, jag har utvecklat ett beroende av den och abstinensbesvären är svåra. Det är den enda tv-serien jag har följt någorlunda regelbundet sedan den började sändas - jag har inte missat ett enda avsnitt - och varje avsnitt är lika bra som det andra. Maken gillar det inte, förstås. Han är en bestämd motståndare till allting som ens påminner om skräck eller mordmysterier i underhållningsform. Men mina måndagar är heliga och ingenting får förstöra dem.
CSI sätter en hög standard för tv-underhållning. De ställer höga krav på realism och trovärdighet, och även om ett DNA-test tar betydligt längre tid att utföra i verkligheten använder skådespelarna sig av riktiga instrument. Datorer ser ut som datorer. Insekter ser ut som insekter. Och liken är inte vaxdockor, det är stuntmän och stuntkvinnor. Det är samma effekt som Peter Jackson försökte uppnå i LOTR, där man hellre använde sig av miniatyrer än CGI och lade ner enorma resurser på att handtillverka vapen, kläder och andra bruksföremål. Det funkar. Jag sväljer allting med hull och hår.
Jag lär mig alltid någonting då, på måndagar mellan klockan 21 och 22. Jag har fått lära mig att det finns ett mögel som endast orsakar irritation på skandinavers hud. Jag har fått lärt mig att plantera fingeravtryck, i teorin det vill säga. Jag kan mer om kroppens uppbyggnad och funktion än någonsin tidigare. Men det är inte därför jag älskar CSI.
De kvinnliga CSI-teknikerna är underbara karaktärer. De ser ut som vanliga kvinnor och de belönas för att använda sin intelligens. De behandlas likadant som de manliga CSI-teknikerna och beter sig många gånger som dem. De behöver inte visa varken klyfta eller mage, de tvingas inte springa omkring i livsfarliga pumps, de är inte kända som »teknikerna med korta kjolar«. Det är väl antagligen kravet på realism som spökar. Det skulle inte fungera att krypa i kloaker eller gräva upp lik i Manolo Blahniks och söta Pradadräkter. Det är upplyftande att se dessa underbart coola, starka och smarta kvinnor istället för skrikande hysterikor som inte kan ta hand om sig själva (det är för övrigt en stor behållning med »Buffy the Vampire Slayer« också). Men det är inte därför jag älskar CSI.
Det finns inte svart eller vitt, ont eller gott. För det mesta är det inte den supergalna seriemördaren, den som har ett mycket osunt förhållande till sin moder och klär sig i kvinnokläder, som har utfört dådet. Det kan vara gängmedlemmar, det kan vara en svartsjuk make, och ibland är det bara olyckliga omständigheter. Ibland misslyckas de med att lösa fallet, och det händer att lösningen är ett stort antiklimax. Och nu vet jag ingenting om hur kriminaltekniker jobbar i Sverige eller i Las Vegas, men inte sjutton är det så enkelt som »the bad guys« och »the good guys«. Någonsin. Men det är inte heller därför jag älskar CSI.
Jag älskar CSI för att det är så smart. Jag älskar att se dessa kompetenta yrkesmänniskor, även om det nu råkar vara skådespelare som föreställer sig, göra vad de kan. Jag älskar att se pusselbitarna och det tankearbete som leder till ett färdiglagt pussel. CSI är inte »spännande« på samma sätt som Se7en eller Copycat eller The Bone Collector, men det är intressant och fängslande och lärorikt på en och samma gång. Och jag älskar det.
CSI börjar sändas den 15/2 16/2 kl 21 på Kanal 5
Jag har bara spelat retropop den senaste veckan. Faktum är att jag har varit så upptagen av att spela retropop att jag alldeles glömde bort att göra någonting annat. Jag fyller tjugosju om knappt två veckor, och det lämpligaste soundtracket vore ju onekligen
Niccokicks »Turn 27«. Men det är det inte. Jag tänkte fira min förestående vuxna ålder genom påståendet »det var bättre förr«. Och här är fem orsaker till varför:
Orchestral Manoeuvres in the Dark
»Enola Gay«
Organisation (1980)
Douglas Coupland är besatt av ord som »nukleär« och »atomvinter«, den kanadensiska författaren växte ju upp under en tid då rädslan för atombomben var som allra störst. Men trots att jag är betydligt yngre än Coupland, innebär det att återskapa sin egen barndom när man läser honom; även jag satt i skolbänken och lärde mig om blixten och svampen och smältande människor. Norra norrlands närhet till Sovjetunionen var skräckinjagande, och jag letade reda på skyddsrummet i källaren närhelst vi flyttade.
Några år tidigare hade OMD släppt singeln »Enola Gay«, en popklassiker in i minsta detalj. Den är glad. Den är dansvänlig. Den är uppbyggd kring en underbart catchy synthslinga, är upbeat och har en ljuvlig melodi.
These games you play, they're gonna end in more than tears someday /
Aha Enola Gay, it shouldn't ever have to end this way / / /
Aha this kiss you give, it's never ever gonna fade away /
Handlar den om en flicka, om kärlek, om ett brustet förhållande? Nej, den handlar om
flygplanet som fällde den första atombomben över Hiroshima. Det kan tyckas att det är enormt respektlöst att göra en sådan euforisk danslåt om något så tragiskt. Men faktum är att det inte kan bli mer politiskt, inte ens om den skulle gå i släpig moll, ackompanjeras av gitarr och framföras av Bob Dylan. Effekten är större: man dansar loss, sjunger lyckligt med och drabbas sedan av en kylig och chockerande insikt. Ovanligt skimrande pop är det, hur man än ser på saken.
The Housemartins
»Happy Hour«
London 0 Hull 4 (1985)
Jag spelar alltid »Happy Hour« när jag är DJ. För att hitta något jangligare, sötare och gladare måste man leta länge. Trots att låten snart är lika gammal som majoriteten av klubbesökarna börjar dansgolvet koka av glädje och energi; »Happy Hour« har den effekten. The Housemartins släppte inte många skivor, men London 0 Hull 4 är bättre än någonsin förr. Vi snackar om åttiotalet, samma år som George Michael och Wham! dominerade listorna. Vi snackar om året då Glenn Frey släppte »The Heat Is On« och Huey Lewis & the News förgyllde vår tillvaro med »the Power of Love«. Och nog måste ni väl hålla med om att de låter daterade, medan »Happy Hour« fortfarande håller. Om tjugo år kommer vi möjligen att lyssna på Britneys första platta av nostalgiska skäl, men vi kan fortfarande plocka fram London 0 Hull 4 och lyssna på tidlös pop.
The Go-Betweens
»Part Company«
Spring Hill Fair (1984)
Australiensarna i Go-Betweens har gjort tidlösa popklassiker på löpande band. Jag gick på deras konsert i Stockholm häromåret, och det var förvirrande. Jag är van vid att vara bland de äldsta på konserter och klubbar, nu kände jag mig som ett oerfaret barn. Men det var vackert att förenas med tunnhåriga, kavajprydda femtioåringar längst fram vid scenen, det har aldrig hänt mig tidigare.
»Part Company« fick namnge Trembling Blue Stars debutskiva »Her Handwriting«, och det är inte förvånande. En konventionell poplåt? Nej, men en exceptionell poplåt. Den inleds med en nedtonad, vacker gitarrslinga, bara några pockande toner. Sedan; Robert Forster börjar pratsjunga, ett sångsätt han behåller låten igenom:
Come and have a look, beside me /
A fine line of tears, part company /
That's her handwriting that's the way she writes /
From the first letter I got to this her Bill of Rights, part company /
And what will I miss? Her cruelty her unfaithfullness /
Her fun, her love, her kiss, part company
Det är känns ödsligt och övergivet, men på ett sätt som signalerar uppgivenhet snarare än ilska och besvikelse. Uppgivenheten byts ut mot frustration i en refräng som ökar i styrka och omfång. Och därefter; uppgivenhet igen. McLennan och Forster är gitarrprydda gudar.
Television Personalities
»Smashing Time«
Singel (1980) / Yes Darling, But is it Art? (1995)
Grabbarna i Television Personalities kunde varken spela eller sjunga. Men pop gjorde de, och den var underbar. »Smashing Time« är skramlig, janglig, lo-fi och klockar in på under tre minuter -- bara det gör det till en diamant att plocka fram ur gömmorna. Television Personalities är tragiskt okända, trots att de är ett av de bästa banden som någonsin har legat på Rough Trade. Belle & Sebastian inkluderat.
Joy Division
»Love Will Tear Us Apart«
Singel (1980) / Substance (1988)
Intensiv, sorglig, nervig, melankolisk, känslig, kylig, förföljande angstpop. Nog sagt.
---
Och då har jag inte nämnt världens bästa Stockholm Monsters, världens bästa the Smiths, världens bästa Human League, världens bästa New Order, världens bästa Pet Shop Boys, världens bästa Talulah Gosh eller världens bästa Orange Juice. Många associerar säkert åttiotalet till sunkig pudelrock, hockeyfrillor, fult mode och Stock Aitken Waterman (Kylie, Jason, Rick Astley, Samantha Fox) och extremt daterad Miami Vice-produktion. Jag tänker på några av de bästa artisterna i min skivsamling. Ska man ta mig helt på allvar? Nej, inte egentligen. Det görs fortfarande tidlös, vacker pop i massor. Men Andy McCluskey som var med i OMD producerar numera Atomic Kitten. Electronic -- det vill säga Johnny Marr och Bernard Sumner från the Smiths och Joy Division, respektive -- var inte världens bästa band. Norman Cook som spelade bas i The Housemartins är numera känd som Fatboy Slim. Och med det i åtanke, går det alldeles utmärkt att säga, och det är det jag gör: det var bättre förr. Och jag börjar bli gammal.