Surprise surprise, it's SVT!

För en tid sedan vände sig Andres Lokko till SVT i sin expressenkrönika. Han efterlyste ett tv-program som skulle ta musik på allvar istället för att sända tjugo år gamla konserter. SVT reagerade inte. Men det gjorde MTV. Under hösten har Lokko arbetat på showen »this is our music« tillsammans med Lisa Milberg, Johan Jacobsson och Marcus Törncrantz. Min make har flängt till Oslo, New York och Chicago för att intervjua bland andra Donna Summer (nej, inte den), Animal Collective och David Grubbs. Jag har sett material, och det jag har sett är riktigt bra. Riktigt bra. Jag ser fram emot att sätta sig framför musikkanalen i mitten av februari. Att det var MTV, och inte SVT eller ens ZTV, som reagerade på Lokkos krönika är minst sagt ögonbrynshöjande. MTV, kommersialismens högborg, gör program om musik så obskyr att inte ens jag - som anser mig ha lite koll - vet vad det är!

Så slår jag mig ner med Lokkos senaste krönika »SVT:s årliga gåva till tv-tittarna«. Skrattar åt vad jag tror är en magsur gliring till SVT och hänvisning till Lokkos tidigare uppmaning.

Vi lovar att äntligen ge dig som tar popmusik på allvar och har tröttnat på vårt eviga tävlande med de kommersiella kanalerna ett eget program med det vansinnigt fyndiga namnet "SÄPOp". För att understryka hur kärt det här ämnet är för oss har vi bett Josefin Sundström-Wij (se löfte 8) presentera programmet under pseudonymen Topsy.

Från »SVT:s årliga gåva till tv-tittarna«

Döm om min förvåning när Aftonbladet meddelar samma sak. Josefin Sundström ska verkligen spela karaktären Topsy i ett program som heter SÄPOp. Men det blir värre än så. Till sällskap får hon »fler skådespelare som föreställer musikexperter och paneltyckare«. Och SVT har, för tredje gången på kort tid, slagit oss popälskare i ansiktet, medan vi får ställa vår tillit till MTV. Upp- och nervända världen, är vad det är.

BTW: »this is our music« har sin hemsida på thisisourmusic.tv, men den är ännu inte funktionell (bookmarka och kolla senare). svt:s första, och hittills hårdaste, slag.

Smått och gott

Word: Did you hear t.A.T.u.'s version of "How Soon Is Now?"
Morrissey: Yes, it was magnificent. Absolutely. Again, I don't know much about them.
Word: They are teenage Russian lesbians.
Morrissey: Well, aren't we all?

För det första: datorproblem uppstod. Jag tappade bort länken jag skulle använda för att pinga weblogs.se. Nu finns jag med som två olika bloggar. Det var inte meningen, och jag ber om ursäkt.

För det andra: den onda dockan har blivit Aragorn och Arwen i sina bröllopsattiraljer. Yikes! Snälla Mattel, måste ni verkligen vulgarisera Tolkiens skapelser?

Musiknyheter: Tatu går i graven. Och Morrisseys nästa soloalbum är minsann på väg.

Fem orsaker att älska pop:

Eat my shorts, Marimba

Under söndagen kunde man läsa artikeln »Hiphopsexismen flödar och kritikerna är tysta« i Sydsvenska Dagbladet. Artikelförfattaren, Anna Sörmark, uppmärksammar bristen på kritik som riktas mot dancehallkollektivets homofobi och den sexism och misogyni som karaktäriserar vissa representanter av den amerikanska hiphopen. Tre musikjournalister - Fredrik Strage, Marimba Roney och Patrik Svensson - tillfrågas i artikeln om deras respektive inställning till »icke politiskt korrekta« element i den musik de recenserar.

Artikeln utgör intressant läsning. Strage påpekar exempelvis att färgade hiphopare kommer undan med att vara sexistiska på rasistiska grunder, ett »de vet inte bättre«-argument. Men Marimba Roney får mig fan att se rött. Hennes uttalanden är naiva och visar ingenting annat än en person med skygglappar framför ögonen och proppar i öronen. Hon förklarar bristen på kritik från feministiskt håll med ett »någon kritik från folk utanför branschen skulle [inte] bli tagen på allvar«. Hon förklarar vidare att sexism finns inom alla musikgenrer: »Rapparna har ett råare språk men egentligen säger de ungefär samma saker som artister inom andra stilar«. Vid det här laget i läsningen sitter jag som ett stort, ilsket frågetecken. Jag kan, ärligt talat, inte förstå den totala bristen på insikt som Roney faktiskt uppvisar.

Det finns antagligen en anledning till att det finns få feministiska hiphoprecensenter. I regel är det plågsamt att kallas hora var och varannan sekund, och i synnerhet när man är en påläst feminist. Visst går det att slå dövörat till. Jag kan exempelvis njuta av ett extraordinärt språk i böcker med tvivelaktigt och patriarkalt innehåll, och på samma sätt kan jag tycka att en låt är förödande bra - utan att för den sakens skull uppskatta eller ställa mig bakom det som står tryckt i texthäftet. Men Roney tvår sina händer. Hon vägrar att ta ansvar för det hon lyssnar på, och försvarar hiphopen blint. Att »sexism finns inom alla musikgenrer« är det löjligaste argument jag någonsin hört. Hon har visserligen rätt, sexism existerar inom alla musikgenrer. Ibland så subtilt att det inte ens märks. Det rättfärdigar ingenting! Lika lite kan sexism, oavsett form, rättfärdigas av att det är en speciell kultur eller ett hiphopare har hård bakgrund. Det kan förklara saken, men inte rättfärdiga den. Det är absolut inte en ursäkt att inte kritisera. Kom igen, Marimba. Du säger ju själv att kritik från folk utanför branschen inte blir tagen på allvar. Du är inom branscen. Ta ditt ansvar. Det gör jag.

...fler freaks

Varje helg förbereds noggrant i det jacobssonska hemmet. Ett besök på Systemet, och på vägen hem blir kvällstidningarnas fredagsbilagor inköpta. Förra fredagen kom maken hem med darrande näsvingar och krig i blicken. I ett par veckors tid har han svurit över fenomenet Paris Hilton och förfasat sig över att TV3 köpt in den omdiskuterade realitysåpan »The Simple Life«. När så Paris syntes på omslaget av årets första Puls sköt missnöjet i höjden. »Vi kommer inte att få höra om någonting annat i år«, muttrade han.

Fenomenet är fascinerande. Kändisar som är kändisar för att de är - tja, kända. Internationella varianter av XLNT Marc, om man så vill. Men någonting är annorlunda med Paris Hilton. Kändisar som är kändisar för att de är kända blir aldrig humor i Letterman. För det krävs någonting mer. Visst, hon gjorde en hemma-sex-video tillsammans med den forne pojkvännen, men Pamela Anderson hann före. Långt före.

Paris Hilton kan sälla sig till en mycket speciell skara människor. Hon befinner sig på samma plats som Ozzy och hans familj. Tillsammans med Brittan. Och eventuellt kan Big Brother-Linda vara med på ett hörn också. Deras minsta gemensamma nämnare är att de, minst sagt, är så pinsamma att man skruvar sig i tv-soffan. En annan gemensam nämnare är att de deltar i en medial dokusåpa som närmar sig orimliga proportioner.

Det är mycket länge sedan lyteskomik var någonting helt acceptabelt. Man ser inte håriga damer eller elefantmän på cirkus. Man skämtar inte om downs syndrom eller siamesiska tvillingar - om man inte är bröderna Farrelly och befinner sig precis på gränsen mellan det humoristiska, det plumpa och det oacceptabla.

Nu skrattar vi åt Ozzys sönderknarkade hjärna, fnyser åt Britneys offentliga förödmjukelser (annulerade äktenskap, cigaretter som egentligen är kammar, tv-sända sammanbrott, ångrade utvik, Fred Durst), tycker att BB-Linda är skitfjantig och garvar läppen av oss när Paris & Nicole inte kan handla mat. En ny sorts lyteskomik. En accepterad lyteskomik. För det är ju lyteskomik det handlar om. För det första är de inte särskilt smarta. För det andra är de inte särskilt smarta alls. För det tredje inser de inte att de blir utskrattade, och för det fjärde gör de sig själva till åtlöje. En del av njutningen som kommer av att håna dem ligger ju i att de är rika, berömda och vackra (nåja). De är kanske rikare, berömdare och vackrare än oss - men vi får känna oss överlägsna i alla fall. Är det inte så?

Lägg märke till den viktiga faktorn här. De gör sig själva till åtlöje. Sig själva. De blir inte bortgjorda av andra. Men jag är ändå inte särskilt förtjust i rich-and-famous-lyteskomik. Inte alls. Det känns så… diaboliskt uträknat. Här utgör Ozzy naturligtvis undantaget, han är om möjligt ännu mer älskad sedan »The Osbournes« började sändas, och serien har hängivna fans världen över. Men ändå.

När Filip och Fredrik blev tilldelade dyrbar programtid på Kanal5 var jag orolig att det skulle bli ännu ett program vars humor var av rich-and-famous-lyteskomikslaget. Till min förvåning var det inte så. Programmet bygger visserligen på intervjuer med absurda, hyperbola och skumma amerikaner, men High Chaparall är förtjusande små hyllningar av människor som befolkar en viss sida av amerikansk kultur. Jag blev småförälskad i Ian Ziering, charmad av Monica Lewinsky. Och i vår börjar nästa säsong. Jag längtar.

freaks and geeks

Jag har tillbringat eftermiddagen framför Pathetic Geek Stories. Det är serier, riktiga avsnitt ur riktiga människors liv, varligt och kärleksfullt illustrerade av Maria Schneider. De tragikomiska och ibland dråpliga berättelserna är tillräckligt för att få mig att skratta högt. Men ibland fastnar skrattet i halsen, de ligger för nära mitt eget liv och mina egna berättelser.

Jag var sådan. Jag känner igen mig. Jag var den långa och magra tjejen som ingen ville dansa med och ingen bjöd på kalas. Jag var först i klassen med glasögon och kort hår. Jag visste inte riktigt vad »bry sig om sitt utseende« innebar, jag var mer intresserad av att skriva program på min C-64 och sitta med nästan i tjocka böcker. Jag hade inget bollsinne och hatade idrott. Jag var i princip Gilbert i collegefilmen »Revenge of the Nerds« från 1984 - självmedveten, alienerad, obekväm och lite skamsen.

Enligt The American Heritage Dictionary of English Language råder det inga störra skillnader mellan en geek och en nörd. Nörden är för det första en person »regarded as foolish, inept, or unattractive« och för det andra »a person who is single-minded or accomplished in scientific or technical pursuit but is felt to be socially inept«. Geeken är, till skillnad från nörden inte oattraktiv, men däremot klumpig. Jag var med andra ord en inkarnation av The American Heritage Dictionary of English Languages definition av en nörd och en geek. Klumpig, oattraktiv, socialt missanpassad. En nörd med överbett, glasögon och fel kläder. Samma sorts nörd som i »Revenge of the Nerds«. Men här är problemet: jag är fortfarande en nörd. Trots att jag varken är konstig, ful eller alienerad. Nördens karaktär har förändrats.

En nörd (av eng nerd = tönt) är en ganska ung människa, alltid av manskön, som det verkar. Nörden har (eller hade som barn) ofta glasögon, var ofta bra i matte, och blev ofta mobbad. Mobbningen bemötte han genom att renodla sin töntiga natur. Han lät något av sina intressen, till exempel datorer, fylla hela hans liv. Han blev, kort sagt, nörd. En datanörd vet ALLT om datorer, en popnörd vet ALLT om popmusik. Det finns exempel på nördar som det har gått mycket bra för i livet, till exempel den amerikanske datamiljardären Bill Gates.

En nörd enligt SvD:s nyordslexikon

Jag misstänker att nördens status förändrades någon gång vid början eller mitten av nittiotalet. Det var möjligtvis Bill Gates fel. Det kan ha berott på internet, Jarvis Cocker eller Andres Lokko. Kontentan är i alla fall att töntighet inte är ett nödvändigt villkor för att vara en nörd. Att vara nördig betyder att vara väldigt kunnig i något område; oavsett om det är musik, bilar eller datorer. Nördighet innebär att älska någonting passionerat och villkorslöst. Jämför till exempel popnörden: för ett par år sedan var det trendigt att vara popnörd. De återfanns på vimmelsidorna och som skribenter i trendiga magasin. Popnördarna var coola. Med andra ord behöver man inte längre känna sig självmedveten och skamsen för att vara nörd, ty man är inte en geek. Man känna stolthet i sig själv istället för att krypa undan och be om ursäkt för sina intressen. Men jag skulle vilja säga att det finns trendiga nördar och mindre trendiga nördar. Fantasynördarnas population ökar och deras storhetstid är nära förstående. Popnördarnas popularitet börjar dala. Och internetnördarna, ja - de finns ju överallt numera.

För övrigt håller jag inte med SvD-definitionen av »nörd«. Det går för det första inte att översätta nörd med tönt. För det andra behöver inte nördens intressen vara töntiga. För det tredje behöver nörden inte vara kille, även om det verkar vara en allmän uppfattning.

Inte heller geek går att översätta med svenskans tönt. Töntighet är någonting helt annat än både geekighet och nördighet. Östermalmsbratsen i rosa skjortor och bakåtslickat hår och champangeflaskan i högsta hugg, de är töntar. Birakillar som höhö-ar sig fram på krogen och nyper tjejer i baken är töntar. Jag föreslår att svenskans »tönt« är motsvarande engelskans »dork«.

Så då kommer vi till skillnaden mellan »geek« och »nerd«. Digital Waffle föreslår att skillnaden ligger i förhållningssättet till kunskap och kunskapens nytta. På nerd.com föreslår man att skillnaden ligger i den sociala förmågan, även om den tillskrivs olika kategorier. Det är hur som helst dags att skrota bilden av nörden eller geeken som finnig glasögonorm med överbett som excellerar i kemi och teknik och som aldrig får kyssa tjejen. Vi finns, och vi är stolta över det. Kanske var det så att vi odlade våra intressen medan våra klasskamrater ölade, hånglade och umgicks - men vi lider inga brister för det.

ringarnas värld

Två ringar fångade min uppmärksamhet tjugohundratre. Den första och den största, naturligtvis. Men jag fascinerades också av en av de absolut bästa skräckfilmerna jag någonsin har sett – och tro mig när jag säger att jag har sett många.

Under året gick Gore Verbinskys film »The Ring« upp på svenska biografer, och med anledning av detta släpptes den japanska versionen »Ringu« på textad dvd. Jag sprang ut och hyrde den nästan omedelbart. Jag har drömt mardrömmar om tv-apparater sedan dess. Det är visserligen ingenting nytt, jag vågade knappt närma mig familjens tv när jag av ren nyfikenhet såg »Poltergeist« som elvaåring. Men ändå. Jag fyller trots allt tjugosju år snart.

Där japanska Ringu är ganska traditionellt filmad är The Ring som sagt en visuell smällkaramell. Det händer väldigt mycket på duken men något av originalets enkla och medryckande berättande försvinner på vägen. Det blir helt enkelt lite för krångligt för sitt eget bästa.

Filmkrönikans Orvar Säfström om »The Ring«

Man ska bege sig till Ringworld om man har någon som helst lust att lära sig mer om den amerikanska remaken eller de mångtaliga japanska filmerna som handlar om det ondskefulla videobandet. Det är också på Ringworlds forum det hållits långa och ibland hätska debatter om Nakata Hideos respektive Gore Verbinskys film egentligen är bäst. Min röst faller på den förra. Jag har konsumerat skräck i bok- och filmformat sedan jag var i de allra tidigaste tonåren. Jag överdriver inte om jag säger att jag har sett ett hundratal amerikanska skräckfilmer. Och ärligt talat känner jag att »The Ring« har en väldigt hollywoodsk narrativ. Förvridna ansikten. Läskiga miljöer. Maskar och larver. Väldigt klassiska gubben-i-lådan-överraskningar. Och jag kommer aldrig, aldrig förstå vad amerikanarna finner så skrämmande med mentalsjukhus, en av många förändringar Verbinsky har gjort i den japanska storyn. Jag har själv tillbringat tid på ett nedlagt mentalsjukhus, när vår mellanstadieskola flyttade dit. Där fanns inga spöken, inga hämnande andar. Bara människor som kom tillbaka därför att de var olyckliga och inte kunde hitta sin plats i ett främmande samhälle.

Av den anledningen känns »Ringu« trovärdigare än »The Ring«, trots att den handlar om fjärrskådning och sierskor och psykokinesi, sådant som normalt brukar återfinnas iStephen King-romaner. Jag gillar det nedtonade berättandet i »Ringu«, där vackra eller vardagliga saker förvandlas till ondskefulla och främmande ting. Där musiken tar över i »The Ring« (sådan som ska verka läskig och skrämselframkallande) är »Ringu« dominerad av tystnad, andningspauser som är dramatiska och främmande och alldeles alldeles underbara. Dessutom har Verbinsky snott scener ur Nakata Hideos andra film »Dark Water«. Nej, blod och slem skrämmer mig inte längre. Men det gör mystik och hemligheter och vardag.

how many coreys are there, anyway?

Jag har ägnat helgen åt skamlös åttiotalsretro. Jag har suttit som fastklistrad framför allas vår musikkanal och sugit i mig kitschiga videor i pastellfärger och chockrosa, och i natt sände naturligtvis femman Joel Schumachers kultrulle The Lost Boys. Jag är ett sådant barn av åttiotalet. Först vänder man det ryggen, sedan kommer man tillbaka på sina bara knän. Min teori är att vi får en rejäl grunge-retrovåg någon gång när nittiotalisterna är i tjugofem-trettioårsåldern.

Fast Rewind är stället man ska gå till om man vill läsa om filmer man såg för sisådär femton år sedan, filmer man har ett hatblandat kärleksförhållande till. Vad Fast Rewind inte kan göra är att tala om vad de där skådespelarna som gjorde ett outplånligt intryck på mig faktiskt gör idag. Några av dem har lyckats med att etablera sig som skådespelare igen, Kiefer Sutherland gjorde det senast med den fantastiska tv-serien 24, och Sarah Jessica Parker har som bekant gått från att vara andlös dansbrutta i Girls Just Wanna Have Fun till att vara trenddrottning på bästa sändningstid.

Den film som gjorde allra störst intryck på mig som tonåring var Rob Reiners helt överväldigande film Stand By Me. Den påminner fortfarande om att det inte är särskilt lätt att växa upp, och även om man gör det är det inte alldeles säkert att allting verkligen blir bra. Jag ser den lika gärna nu som jag gjorde då, inte minst på grund av ett fantastiskt skådespelarteam -- River Phoenix, Wil Wheaton, Corey Feldman och Jerry O'Connell. Undantaget River har de övriga fortsatt sina skådespelarkarriärer. Roliga, knubbiga Vern växte upp och blev störtsnygg. Wil Wheatons karriär följde jag på nära håll mellan Stand by Me och 1991 års Toy Soldiers. Sedan tappade jag kollen. Efter lite googlande visade sig dock att han idag är han aktuell som en av rösterna i Disneys senaste satsning Brother Bear, och är en riktigt talangfull författare

I'm thirty years old. Although I don't always take myself seriously (if I did, I would be in an urn next to River Phoenix by now . . . those people who are the real life inspiration for The Comic Book Guy have been giving me shit for decades), I am politically active and aware. I passionately believe in progressive causes, freedom from religion and government intrusion, and the right to privacy -- on line and in your home.
If you've come here looking for a washed-up, former child actor, I guess you could find that. But if you're willing to look beyond the surface, and challenge your preconceptions, you will get to know me for who I am now: a very happy husband, step-father, and writer.

skådespelaren och författaren om sig själv och sin hemsida, hämtat från wilwheatondotnet

Helvete. All respekt åt Wil Wheaton.
En annan skådespelare som gjorde sådant där gigantiskt intryck på mig som barn och tonåring var Sean Astin, min allra första filmförälskelse. Han gjorde sin debut i världens bästa The Goonies och jag följde hans karriär på nära håll fram till 1991 års Toy Soldiers. (Missförstå mig rätt nu. Jag tycker att Toy Soldiers är en riktigt bra film. Jag fick bara andra intressen.) Nåväl, Sean Astin spelar ju rollen som Sam i Lord of The Rings och gör ett riktigt, riktigt bra jobb. Om karln inte belönas med en Oscar för bästa manliga biroll för Return of the King är världen upp-och-ner-vänd. Han är fantastisk. All respekt åt Sean Astin.

året som gick

Popåret tjugohundratre. Nu kallas året tjugohundrafyra och det är hög tid att konstatera att poputbudet var magert. Twisterellas årsbästalista bestod allra mest av konstig elektronika. Och visst är »Hey Ya« med Outkast en jäkligt bra låt, men förtjänar den verkligen förstaplatsen på både Nöjesguidens och Sonics årsbästalistor?

Har knappt lyssnat nåt på kontemporär utländsk musik, men den svenska indiescenen har varit bättre än aldrig förr. Att vi dessutom har världens största (i procent) och mest dedikerade publik för högkvalitativ antirock blir alltmer kristallklart, trots att hatt-och-linnemaffian försöker göra sitt bästa att skjuta den i sank.

min gode vän per johansson uttrycker välbehag inför indiescenen på musiksajten Cricket

Sure. Per har absolut rätt. Men jag måste ändå gnälla lite; vad hände egentligen med min älskade pop? Radio Dept. släppte världens bästa »Lesser Matters« och Sverige fick sin första MP3-stjärna i fenomenet Jens »Rocky Dennis« Lekman. Men i backspegeln ser det ut som om det allra mest rörde sig om konstig Wire-elektronika. Då har jag större förhoppningar inför 2004: Action Biker släpper en skiva på K, den solskensskimrande, sextiotalsdoftande alternativpopen tränger undan electroclashen ur medias medvetande och vi får se the Smiths återförening.

Jacksonåret 2003. Inte Michaels. Men däremot Peters. Jag kommer ihåg när jag först fick veta att en kort och stabbig nyazeeländare skulle filmatisera Härskarringen -- jag satt i humanisthuset på Umeå Universitet och satte kaffet i halsen. Med riktigt taskiga orcher i färskt minne var jag övertygad om att ingen skulle lyckas. Fem års spänd förväntan senare, och jag är troende. Peter Jackson är gud. Än så länge är jag inte helt nere med nörd-grejen, jag är kanske lite för gammal. Men inte så gammal att jag inte kan svära åt Åke Ohlsmarks usla översättning av böckerna.

Bröllopsåret tjugohundratre. Jag hade ingen aning om att brudar var ett neurotiskt släkte. Men innan jag visste ordet av var jag bekant med termer som »bridezilla« och »svärmorsfobi«. Brudar är ett hemskt släkte. Jag har tillbringat det senaste året med att övertyga blivande brudar om förträffligheten i att gå upp till altaret tillsammans, jämlikar inför Gud och församling. Men nej, det är »romantiskt« att bli överlämnad av sin fader. Och plötsligt är det jag som är bakåtsträvande och förtryckande, inte traditionen. Whatever. Jag hittade min plats på indiebride.com istället. Och blev slutligen gift själv.

2004-01-02