Jag tillbringade förmiddagen med att läsa
other people's stories. Det rör sig inte om
moderna myter, inte om
klintbergare. Det rör sig om berättelser man har hört andra berätta. Berättelser som under årens lopp har blivit förvanskade, förbättrade, överdrivna - ungefär som moderna myter, men med den skillnaden att det ligger någon slags sanning bakom dem.
Det här är min.
Jenny var nyinflyttad i min studentkorridor på Fysikgränd och vi kom bra överens. Hon var en av människorna som får mig att flippa helt: på egen hand var vi båda två tystlåtna och lugna, men tillsammans var ingenting för galet, farligt eller främmande för oss. En kväll satt vi i mitt lilla studentrum och pratade. »Maria«, sade hon, plötsligt allvarlig. »Du påminner mig om en tjej jag kände i lågstadiet. Våra föräldrar förbjöd oss att umgås med varandra.« Nu, när jag får höra någonting sådant blir jag skärrad. Min fantasi har en förmåga att skena iväg med mig. Vad kunde ha hänt? Någonting i likhet med Svarta Änglar? Jenny måste ha märkt att jag stelnade till, för hon fortsatte snabbt med att säga att ingenting farligt hade hänt. Egentligen. »Jag höll bara på att dö en gång, för att jag skulle imponera på henne.« Så började hon berätta.
Två sjuåringar hade funnit varandra. På var sitt håll var de inåtvända och blyga små flickor, men tillsammans var de en bomb som skulle explodera vilken sekund som helst. De var vildbasar, yrhättor, orkaner. De var fruktade av skolans pojkar, Jenny hade spräckt näsbenet på en pojke som försökt kyssa henne. De var alldeles för oregerliga för att få umgås med klassens fina flickor. Men de hade varandra, och det var huvudsaken.
En blek vårdag hade de båda bestämt sig för att tillsammans bege sig till traktens fritids, där Jenny normalt brukade tillbringa sina eftermiddagar. Det var så kallt att alla andra barn befann sig inomhus, men om Jenny skulle umgås med sin vän var de tvungna att vara ute.
»Mitt fritids hade en sådan där klassisk klätterställning«, berättade Jenny. »Killarna på fritids brukade alltid klättra högst upp, där det fanns ett torn man inte kunde komma åt nerifrån. Man fick egentligen inte göra det, men det brydde de sig inte om. Och det gjorde inte jag heller.« Tornet hade väggar och kraftigt sluttande golv. Väggarna nådde ner i golvet på tre sidor, men på den fjärde sidan fanns en decimeterlång springa.
»Jag bestämde mig för att överraska henne genom att hoppa ut genom springan. Efter att ha meckat en stund insåg jag att det var alldeles för smalt, och att jag inte skulle klara av det med livet i behåll. Men då var det försent. Jag hade kommit ut med knäna genom den där springan, och kunde inte ta stöd i någonting. Och mina armar var alldeles för svaga för att dra sig upp«, fortsatte hon. Det fanns inte så mycket att göra. Den enda vägen ut var genom springan, två meter upp i luften och utan skydd mot den stelfrusna marken. »Jag gled vidare, neråt. Armhålorna hade liksom hakat fast i väggen medan resten av kroppen hängde fritt. Det gjorde jätteont, så jag flyttade armarna ut genom springan. Och gled vidare.«
Då fastnade Jenny på samma sätt - den här gången i hakan. Hon kunde inte säga någonting, och hennes kompis stod nedanför och skrek i panik. Och Jenny fann sig själv i en situation där det inte bara gjorde ont, hon kunde inte få någon luft heller. »Jag höll på att kvävas! Men tack gode gud hade jag tillräckligt mycket överlevnadsinstinkt för att vrida på huvudet. Då fastnade jag en tredje gång.« Jenny fastnade i öronen. Det enda som höll kvar henne däruppe var tunna, tunna lager av brosk och hud. Och där hängde hon i en halv minut. »Sedan blev allting svart. Dagisfröknarna hade hört min kompis skrika, så de kom utspringande. De bar in mig och ringde våra föräldrar. Och under tiden svullnade mina öron till dubbla storleken.« Jenny avbröt sig och liksom vek det ena örat ut och in. Hon hade kunnat göra det sedan dess. Öronen hade blivit söndertrasade. De hängde på halvstång och gungade upp och ner i takt med hennes fotsteg. »Jag gick med fetvadd bandagerat runt öronen i flera veckor, och Jenny flyttade i samma veva. Före min olycka fanns det inte direktiv för hur lekplatser skulle byggas. De började utforma dem när två vildbasar förolyckades och förlorade varandra för alltid.«
Meta:
Förled som anger att t.ex. en vetenskaplig verksamhet eller en
konstskapelse har sig själv eller den egna vetenskapsgrenen resp.
konstarten som objekt: metafilosofi är filosofi om filosofi,
en metafilm kan t.ex. skildra sin egen tillblivelse etc.
Källa: NE
Meta får mitt hjärta att slå lite snabbare. Det är kvasifilosofiskt och lagom djupt för att min populärkulturknarkande hjärna ska kunna ta åt sig det. Ibland kan det vara tankeväckande, andra gånger rent av svindlande. Men det är nästan alltid bra.
Jag skyller min fascination på Michael Ende och Den Oändliga Historien. Det är hans fel alltihopa. Om det inte vore för Ende skulle jag inte vara så förtjust i meta. Den Oändliga Historien är ju en bok som handlar om Bastian som läser en bok med samma namn som boken jag läser. Och i ett oförglömligt avsnitt inser Bastian att boken han läser är samma bok som jag läser - och boken börjar skrivas om på nytt. Wahoo! Dubbelmeta!
Klockan fyra i morse hade jag läst färdigt City of Glass, den första delen av Paul Austers New York-trilogi. Den är intrikat, smakfull och välskriven - och så meta att det gör ont i kroppen på mig. Jag tycker att den är förbluffande intelligent, den ställer frågor om språkets natur, om identitetens natur. Och inte minst om författandets natur. City of Glass ger inga svar, men den väcker en hel virvelvind av associationer och tankar, associationer och tankar som höll mig vaken så sent som klockan sju i morse. Jag var förtjust när huvudpersonen Quinn utgav sig för att vara Paul Auster. Jag kände obehag när Quinn besöker Paul Auster. När så berättarjaget, en annan person än Paul Auster, dyker upp i boken blev jag omskakad. Smaka på det: författaren om författaren om författaren. Och författaren om författarna om den tredje författaren. Wahoo!
»All I can say is this: listen to me. My name is Paul Auster. That is not my real name.« Lysande läsning.
Metapop är inte särskilt tankeväckande, men väldigt roligt. Det är rätt många av mina favoritlåtar som faktiskt är metapop. »Sweeping the Nation« med Spearmint får inte räknas här riktigt, där nämns ju mest bara Shirley Lees tidigare band. »Goodbye Our Pastels Badges« med det japanska bandet Flipper's Guitar är förtjusande metapop. Den får mig att tänka på de där berättelserna man kunde läsa i Starlet på åttiotalet, där berättelsen utgjordes av filmtitlar och skådespelare. Bara titeln är så meta att man baxnar. Pastels, gruppen från Skottland. Pastels Badge, låten med Talulah Gosh. Wahoo! Trippelmeta! Roligaste metapoplåten? Enkelt. »Pop Songs Your New Boyfriend Is Too Stupid To Know About« med världens bästa Tullycraft.
Hata hajpen - det gör jag
Det finns bra och det finns sämre. Och så finns det sådana som är riktigt dåliga. Det är därför jag sitter hemma ikväll istället för att vara på Kägelbanan. Det har snackats rätt mycket om att indiefolk inte vill dela med sig av sina favoriter, att vi missunnar artister framgång och överger band för att de
blir för stora eller säljer ut. Myten om den
snikna popsnobben stämmer antagligen, men inte av de anledningar som brukar nämnas. Hajper drabbar oss, djupt och personligt.
Känslan av att vara nästan helt ensam om ett band är svårslagen. Man får vara del av en liten grupp människor som förenas av kärleken till just den artistens musik. En känsla av att »det är vi mot resten av världen, och de fattar ingenting«. Det innebär inte att man inte delar med sig, tvärtom: man spelar in blandband för glatta livet, talar sig varm för artisten, omfamnar alla nya fans. Det är välkommet. Det rör sig ju faktiskt inte om någon esoterisk och exklusiv krets, direkt. Vi är alla där av samma anledning.
Hajper däremot, de är onda. För de drabbar oss djupt, hårt och personligt. Jens »Rocky Dennis« Lekman är ett bra exempel. I juli spelade han i en källarlokal i Stockholm. Vi var väl ett femtiotal personer där för att se honom, och alla som ville kunde komma in. I höstas syntes Jens i varje musikrelaterade tidning med självaktning. Singeln sålde så bra att han hamnade på singellistan. Och jag har inte några problem med det, Jens är en skitduktig musiker och förtjänar alla framgångar. Men jag avskyr när jag ska gå på nästa konsert och kön ringlar sig runt kvarteret! Från femtio personer till tre timmars lång kötid inom loppet av två månader. En hajp som heter duga. Observera att jag inte säger att framgångar är dåliga, jag säger bara att jag avskyr att folk går på konserter bara för hajpens skull (låt mig här tillägga, innan jag framstår som världens mest osympatiska människa, att posthajpfans mycket väl kan vara »riktiga« fans de också) - på bekostnad av fansen.
Så det är därför jag sitter hemma ikväll istället för att vara på Essex Greens konsert på Kägelbanan. Biljetterna sålde slut. Det hände inte innan hajpen. Och förresten är »Everything is Green« mycket bättre än »The Long Goodbye«. Surt, sade räven om rönnbären.
Jag är besatt av
gamla dataspel. Det är någonting med dem som gör att jag kan sitta i timtal, låta hela dagar försvinna för att lösa något mysterium. Visst har jag tillbringat tid med ultramoderna spel på snabba maskiner också, men många gånger känns de alldeles för slicka. Dessutom har jag alldeles för lätt att bli sjösjuk. Nej, någonstans i mitten av de där hundratals olika kommandona med konstig syntax, åttabitarsfärger och den usla upplösningen hittar man den;
spelkänslan. En spelkänsla jag är bekant med och älskar.
Första gången jag drabbades av spelkänslan var framför min C-64. Jag hade hittat ett kassettband med plattformsspelet »Gianna Sisters« - på den tiden fanns det givetvis bara piratkopior, »Gianna Sisters« fick inte säljas på grund av Nintendo. Gianna var punk!
Därefter drabbade Sierra min värld. Det var då, i början av nittiotalet, och spacetönten Roger Wilco var det roligaste på två pixelerade ben som jag någonsin hade stött på. Och nu har jag återupptäckt Sierra. Space Quest! King's Quest! Laura Bow! Leisure Suit Larry! En av anledningarna till att jag älskar Sierra så mycket är att spelen är genomsyrade av en bisarr och galen humor. Det fungerar nästan som meditation, man måste försätta sig i en viss sinnesstämning och ett speciellt sätt att tänka. Sierrameditation leder naturligtvis till att man blir ilsken och upphetsad och rädd och upprymd, men ändå.
Dessutom förtjänar Roberta Williams all respekt. Det var hennes idé att förena helt textbaserade spel med grafik. Hon var den första att introducera en kvinnlig huvudkaraktär i ett äventyrsspel, och dessutom gjorde hon det i Sierras storsäljare King's Quest. Och så ligger hon bakom Laura Bow-spelen - få saker gör mig så lycklig som ett bra, interaktivt mordmysterium.
Men det kan vara farligt att återuppväcka gamla spelminnen. Själv laddade jag ner ett spel för C-64 som jag satt länge, länge med men aldrig varvade. Det var svårt, det fanns ju inga funktioner för att spara. Det gick ut på att man skulle spara ihop så mycket pengar som möjligt, och som tolvåring var jag helt övertygad om att man skulle få någon belöning när man kom upp i tio miljoner dollar. Det gjorde man nu inte, visade det sig. Vilket antiklimax. Men än så länge har jag inte blivit besviken på Sierra.
Fler spel:
AGD Interactive: »devoted to bringing adventure games back into style«.
Wiering Software har gjort »Charlie the Duck«, ett förtjusande plattformsspel med retrokänsla. Registrera spelet gratis!
C:DOS, bästa stället att hitta abandongames. För tillfället verkar dock servern vara nere.
Det är väldigt roligt att skriva c-uppsatser. I synnerhet om man kommer någon vart med dem. När jag studerade religionsvetenskap vid
Umeå Universitet hade jag tänkt skriva en c-uppsats om de mytologier och teologier
JRR Tolkien använde för att bygga upp sin värld. Det visade sig vara ett alltför omöjligt uppdrag, uppsatsen fick handla om
feministisk gudinnedyrkan istället.
I slutet av december kunde man läsa Carina Waerns debattartikel »Ringen sväljs utan kritik« i DN Kultur. I denna menar Waern att författare och kulturkritiker har tagit en alltför »harmlös, cineastisk hållning« till filmer som »Return of the King« och »Matrix«. Waern efterlyser en djuplodande kritik av den renodlade, kristna apokalypsberättelsen som hon menar genomsyrar RotK. Idag kom äntligen, och lyckligtvis, ett svar från författaren Ola Larsmo:
Men den tyngsta förklaringen till att diskussionen uteblivit är förmodligen att kritiken i dag inte vill ge sig in på den allegoriska läsning som Waern efterlyser. Ringen går helt enkelt inte att tolka enbart som en symbol för girighet eller att återföra på vad Nietzsche kallade "viljan till makt". […] Alla sådana läsningar brukar kännas som att ta på sig för små strumpor: det går, men det klämmer.
Tolkien själv avvisade som bekant alla försök till allegoriska tolkningar av hans verk: »Jag hade sannerligen inga som helst allegoriska, moraliska, religiösa eller politiska intentioner, eller någon strävan efter att göra anspelningar på specifika ämnen, varken i det stora hela eller i enskilda detaljer« (citerat från
Tolkiens Arda, ursprungligen publicerat i
Letters). I
Peter Jacksons filmer kan man helt klart avläsa en antimodernistisk Tolkien; där Mordors krafter utgör representationer av industrialismen och massproduktionen, och behandlar farorna med dessa. Men jag tvivlar högaktligen på att det går att tolka Ringen allegoriskt som en »renodlad, kristen apokalypsberättelse«.
Jag vore dum om jag påstod att Ringen inte innehåller kristna element, men här är problemet: de är inte enbart kristna. Tolkien använde sig av en oerhört rik skattkista kallad all världens mytologiska stoff. Grekisk mytologi, och nordisk, och kristen, och österländsk för den delen. Här är ett annat problem: många av dessa mytologier har gemensamma nämnare. Att kalla Neo i »Matrix« en Jesusanalogi är definitivt inte svårt, och bröderna Wachowski har ju dessutom kryddat filmerna med subtila och inte alltför subtila indikatorer på att det är så. Att kalla Gandalf en Jesusanalogi är snudd på kulturimperialistiskt. Eller skulle brodersmord, kampen mellan gott och ont samt de dödas arméer vara begränsade till den kristna mytologin allena?
Jag brukar titta på
Motorjournalen när jag får chansen. Jag är inte intresserad av varken bilar eller motorer. Ibland är programledarna så nördiga att jag inte förstår ett ord av vad de säger. Men det sägs med sådan passion att underhållningen är total, och på samma sätt fungerar musikjournalistik: om den motiveras av
skamlös och gränslös kärlek är det nästan oundvikligen bra musikjournalistik.
Nick Hornbys essäsamling »31 Songs« kom ut på svenska i höstas. Den är pikant, och jag rekommenderar alla som har något intresse av att läsa om pop att införskaffa den snarast. Nick Hornby har egentligen inte särskilt bra musiksmak. Men han skäms definitivt inte för den, och skriver istället så passionerat och övertygande att jag för en stund ser storheten i Nelly Furtados »I'm Like a Bird«.
Idag råkade jag ramla över Sverker Lenas recension av »31 Songs« när jag besökte DN:s hemsida. Lenas menar att Hornby utgör en ny slags kulturkonservativ. Att Hornby inte längre vill bli skrämd till döds av punkbandet Suicides i sanning skrämmande industripunkprimalvråliga låt »Frankie Teardrop«, och istället tycker att pop ska handla om kärlek och tröst, tolkar Lenas som kulturkonservatism:
Men kanske är det så att den nya generationens kulturkonservativa gömmer sig där ingen tänker på att leta efter dem: på den populärkulturella allmänningen. Det har till exempel länge varit bland popkritiker man hittat de hårdaste smaktalibanerna och de strängaste föreskrifterna om vad pop får handla om.
Smaktalibaner, förresten. Det var det de brukade kalla musiktidningen
Benno, en av de få som faktiskt tog pop på allvar. De skrev initierat och passionerat om musik som betyder någonting för dem, och i det här fallet råkade det främst vara
tweepop. Det finns någon konstig uppfattning om Bennokollektivet att de ställde upp kriterier över vad som var okej eller inte att lyssna på. Mesig jangelpop med socialistiskt patos och
Sarah-etikett var lika med accepterat,
borgarpop på medelstort skivbolag var det inte. Vilken bullshit. Och allt de gjorde var att skriva initierat och passionerat om musik som betyder någonting för dem. »Smaktalibaner«, de som fortfarande älskar sina gamla Sarahsinglar men gärna öppnar sig för
andra möjligheter.
Under tiden sitter
rockmaffian på skrivbordsstolar på stora dagstidningar. De klistrar upp
Jack Whites bild ovanför deras skrivbord och vräker ur sig klichéer om »äkthet« och »själfullt«. De förfäktar den egenhändigt komponerade musikens primat och springer åt andra hållet när de hör
Max Martin eller
SAW nämnas. All pop är nämligen tillgjord och plastig. De är knappt medvetna om att det finns pop som inte är mainstream, och om de är medvetna om det
hyllar de Essex Greens senaste platta för att den »går tillbaka till rötterna«.
Jag förstår ärligt talat inte den här inställningen. Om man sitter och knåpar på ett uppkopierat fanzine, tycker illa om altcountry och älskar pop som inte spelas på NRJ, då är man plötsligt »taliban«, »reaktionär« och »konservativ«. Och rockmaffian? Är de progressiva, fastän de rapar upp den kanoniserade rockhistorien i recension på recension? Som hyllar the White Stripes och nyrocken, fastän det låter exakt likadant som föregångarna? Som sätter upp hårda gränser för vad »avant-garde« är, trots att alla definitioner av avant-garde går emot hela idén med avant-garde?
Snobbar finns det gott om, i båda kategorierna. Jag har själv stött på dem när jag har varit DJ på popklubbar runt om i Stockholm. De förolämpar och skäller ut en för att man sätter på en mainstreamhit i skivspelaren. De skulle hellre dö än att erkänna att »Jump« med Girls Aloud svänger rejält. Jag är själv, i många måtton, en snobb. Men en snobb gör ingen konservativ.
Jag skulle vilja säga att Nick Hornby går i bräschen för musikliberalism när han erkänner att han älskar Nelly Furtados »I'm Like a Bird«. Popkritikerna som gör liknande saker är få.
Vidare läsning:
»Bruce Springsteen och idén om autentisk musik« av Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap. [ PDF ]
Förklarande uppdatering...
Maken påpekade att jag ibland förutsätter att andra har läst samma böcker som jag. Det har han antagligen rätt i.
Het är en engelsk förkortning av
hetero. »Hi het entertainment« - high heterosexual entertainment- som jag nämnde
igår, beskrevs först av queerteoretikern Judith Butler. Med sådan avses skildringar av homosexuella relationer, gender bending och cross-dressing inom ramarna för vad som är acceptabelt. Exempel på sådan underhållning är tv-serien »Young Americans« eller musikalen »Victor/Victoria«, där manlig homoerotik skildras -- men där den ena parten endast föreställer man. »Hi het entertainment« är inte subversiv i en queerteoretisk, sexualpolitisk eller genuspolitisk mening, eftersom misstagen rättas till i slutet när föreställaren blottar sitt »sanna kön«.
Jag och maken såg »Up the Creek« igår. Har du inte sett den, kan jag berätta att det är en collegekomedi från 1984, av samma kaliber som
»Porky's« och
»Deltagänget«. Mycket slapstick och humor som riktar sig till de allra lägsta delarna av reptilhjärnan, med andra ord. Jag tycker att sådana filmer har en viss charm, och jag kan se dem med viss distans, men jag kan inte låta bli att sucka när jag ser dem. Högt. Som till exempel vid följande meningsutbyte:
Heather: You look warm. Why don't you slip into something more comfortable?
McGraw: I didn't bring anything more comfortable with me.
Heather: How about me?
Filmer som »Up the Creek« är uppenbart sexistiska. Tjejerna är där för att vara villiga och nakna, och varken de eller killarna är särskilt realistiska. Det fick mig att tänka. Är inte det bättre än filmer som utger sig för att vara någorlunda realistiska, men som i själva verket är en bruksanvisning i hur man ska bete sig?
Teenkomedier är allra värst. En sexuellt utmanande eller aktiv tjej är nästan uteslutande den überbitchiga cheerleadern. Är den kvinnliga huvudkaraktären en glasögonprydd nörd, kan man ge sig fan på att hon blir omgjord till den foxiga men »äkta« tjejen som vinner skolans prins och halva kungariket. Är den manliga huvudkaraktären en glasögonprydd nörd kan man lita på att han tar hjälp för att bli cool och populär, men inser att han måste vara sitt vanliga och nördiga jag för att vinna skolans prinsessa - inte nödvändigtvis den überbitchiga cheerleadern - och halva kungariket. I båda sorternas kommer den kvinnliga huvudkaraktärens oskuld att hotas av skolans coola snubbe. Sensmoralen här är naturligtvis att du som tjej ska hålla på dig och vara sann mot dig själv, fast vacker.
Men det finns ingen guldmedalj att vinna om man håller på sig längst. Saker och ting blir vanligtvis inte som man förväntat sig, oavsett om man har bytt ut glasögonen mot linser eller inte. Det enda dessa filmer gör är att underblåsa uppfattningarna kring »fina« och »stygga« flickor, och det är så fel! Heather Merryweather i »Up the Creek« ligger närmare mig än vad Laney Boggs i »She's All That« gör.
Förklarande exempel: Åttiotalsklassikern
»Can't Buy Me Love« med en Patrick Dempsey i högform. Fullkomligt vedervärdiga teenkomedin »She's All That«. »Whatever it Takes« är ganska söt och bygger på Edmond Rostands roman »Cyrano de Bergerac«, men ärligt talat ser jag hellre Steve Martin än Shane West som Cyrano. Jag vill egentligen inte säga någonting ont om »10 Things I Hate About You«, Julia Stiles är cool och hennes rollkaraktär det mest uppfriskande jag har sett i en teenkomedi, men visst finns klyschorna där också.
Se hellre: »Pretty in Pink«, där Molly Ringwald vägrar att bli någonting annat än hon är, och ändå vinner skolans prins och halva kungariket.
De ligger närmare verkligheten: »Rules of Attraction«, »SubUrbia« och »Dazed & Confused«.