Fredagsfyran...
Jag är inte med där, men tänker svara på frågorna i alla fall. Jag måste muntra upp mig lite innan jag går iväg till arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv.
Ser du själv som allmänbildad?
Jag är ruskigt allmänbildad. Man har en tendens att bli det när man har pluggat humaniora - filosofi, litteraturvetenskap, religionsvetenskap och ett par historiska ämnen - i sju år. Tyvärr får man betala dyra pengar en utbildning som inte duger till mycket mer än att till att vinna i Trivial Pursuit.
Vilket skulle vara ditt bästa ämne i Jeopardy?
Hmm... det jag har mest bokkunskap om är ämnen jag har skrivit uppsatser i - Dianisk wicca, katolsk feministteologi, mariologi och antimodernistisk skräplitteratur. Eller något jag har varit / är besatt av, som Dean R. Koontz-romaner, The Smiths, JRR Tolkien och italienska zombiefilmer.
Vilket skulle vara ditt sämsta ämne i Jeopardy?
Allt som har med sport att göra. Jag bryr mig föga om sport, förstår det inte, klarar inte av att engagera mig. Eller huvudräkning. Jag klarar knappt av att räkna ut 24 + 36 utan penna och papper.
Vad heter huvudstaden i Pakistan?
Nej, nej, inte en geografifråga. Får jag lägga till geografi till »sämsta ämne«?
2004-01-30 14:21
Ett litet ord om covers
Etern har fyllts av dem. Vedervärdiga, förhatliga covers som får mig att krympa ihop och hålla hårt för öronen. Av dem alla har nog the Smiths råkat ut för allra flest, till min stora förargelse. Jag älskar
»How Soon Is Now?« och vill verkligen inte höra den misshandlas för femtioelfte gången. Det räcker att höra
Love Spit Love »göra den lite rockigare« varje söndag, på bästa sändningstid. Ja, deras version av »How Soon Is Now?« är ju signaturmelodi till tv-serien
Förhäxad.
Coverhysterin har slutligen gjort att jag drar mig för att sätta mig framför tv:n. I var och varannan reklampaus för kryssningar kan man höra Sixpence None the Richer förvandla en spröd, vacker och tragisk »There She Goes« - the La’s finaste - till en fullständigt mesig och meningslös kärlekslåt. Ironin är förstås förödande. »There She Goes« handlar ju trots allt inte om resor med kryssningsfartyg, utan att skjuta heroin. Jag kan se humorn, men där går min gräns.
Allvarligt talat: ni som är musiker och överväger att spela in en cover, tänk igen. Var medvetna om att perfektion är perfektion och kan, per definition, inte bli bättre. Det är fullständigt meningslöst att göra en egen version av en bra låt om den ändå ska låta precis likadant som originalet. Faktum är att den bara kan bli sämre, för det är du som sjunger. Sixpence None the Richers nyinspelning av »There She Goes« är bara mycket sämre kopia, och sådana finns det gott om.
Givetvis finns det bra covers också. Små chokladpraliner som gör att man, om möjligt, älskar originalet ännu mer än tidigare. Sådana som överraskar och charmar. Det vet José Gonzales. The Knifes »Heartbeat« är en synthig, kantig och helt suverän låt. I Gonzales händer blir den till en akustisk och mjukt skimrande pärla. En bra cover ger originallåten nya dimensioner, tillåter lyssnaren att se den på ett nytt sätt, ur nya perspektiv.
Josh takes care of proposing cover song ideas, mainly due to his encyclopedic record-reviewer knowledge of music. Mostly we choose them because producing them with a Vitesse sound will bring a new emotional message to the song that you wouldn’t expect from the original. For example, the original Cheap Trick »Southern Girls« is a beer-swilling fraternity ode, and our version sounds more like a secret crush.
Vitesses sångare Hewson Chen om Vitesses covers, intervju för mitt fanzine
Allt Tillsammans
New York-bandet
Vitesse är ett sådant coverband. De filtrerar Bruce Springsteens »Unsatisfied Heart«, Hüsker Düs »Green Eyes« och Cheap Tricks »Southern Girl« genom ett melankoliskt, skimrande filter som inspirerats av den tidiga synthpopen - Joy Division, OMD och Human League - och det som kommer ut i andra änden är förstummande bra. För övrigt låter Vitesses »Unsatisfied Heart« oerhört mycket Magnetic Fields, men det är bara bra.
Eftersom The Smiths är ett av mina absoluta favoritband kanske man kunde vänta sig att jag skulle bemöta alla sådana covers med kalla handen. Men det gör jag inte. Vissa Smiths-covers älskar jag till döds. Schneider TM:s blippiga electronicakaramell »The Light 3000« hette först »There is a Light That Never Goes Out«, och den får mig fortfarande att gråta av hänförelse. Jag skämtar faktiskt inte, den får mig att gråta. Det är vackert. Det kanadensiska bandet Stars har gjort en fantastisk loungeversion av »This Charming Man«. Det sägs att de samplade Johnny Marrs gitarrslinga, den var för svår för bandet. Sanningshalten i det påståendet låter jag vara osagt, men det är i alla fall genialiskt att göra en dansgolvsvältare till tillbakalutad easy listening. Halo Benders version av »Please Please Please Let Me Get What I Want« är briljant. Doug Martch och Calvin Johnston leker call and response! Doug sjunger Morrisseys text som vanligt, och Calvin svarar - djupt cyniskt, med Halo Benders egna ord! Sången flätas in i varandra och ger ursprungstexten en annan innebörd!
see, the luck I’ve had / can make a good man / turn bad
good times gone insane / / that’s just too bad
haven’t had a dream in a long time / see the life I had / can make a good man / bad
haven’t made the team for a long time / / / oh well too bad
Lysande.
Det roligaste coverminnet? När jag bodde hemma och spelade Aislers Sets »Yeh Yeh« och min kära mor kom in i rummet med ett frågande ansiktsuttryck. »Vad är det för gammalt skräp du har grävt upp ur källaren?« frågade hon. Det visade sig att det var en låt hon hade »lyssnat mycket på« en gång i tiden.
I slutändan är jag för covers. Men en bra cover ska vara originell och ingen efterapning. Artister - inte coverband, det är någonting helt annat - som leker karaoke i studion är aldrig roligt. Slutsats? Black-Ingvars är roligare än Sixpence None the Richer.
I dagens DN skriver
feministen Nina Björk och kulturjournalisten
Fredrik Strage om den nya, metrosexuella mannen. Metrosexualitet är någonting intressant. Det är ett fascinerande fenomen. Det beskrevs först av en brittisk journalist vid namn
Mark Simpson - öppet homosexuell, queerteoretiker för folket och underbart cynisk. Simpson beskrev den metrosexuella mannen redan 1994, men termen fick ingen egentlig genomslagskraft förrän han outade David Beckham i artikeln
»Meet the metrosexual«.
The typical metrosexual is a young man with money to spend, living in or within easy reach of a metropolis -- because that's where all the best shops, clubs, gyms and hairdressers are. He might be officially gay, straight or bisexual, but this is utterly immaterial because he has clearly taken himself as his own love object and pleasure as his sexual preference. Particular professions, such as modeling, waiting tables, media, pop music and, nowadays, sport, seem to attract them but, truth be told, like male vanity products and herpes, they're pretty much everywhere.
Metrosexualitet är en veritabel guldgruva för den
queerteoretiskt intresserade feministen. Den är identisk med en kvinnlighet som utdefinierats i början av förra århundradet. Den beskrivs på samma sätt som man har förklarat homosexualitet:
patologisk narcissism. Självkärlek. Blir man förälskad i personer av samma kön, är man förälskad i sin egen spegelbild. Och det slutar inte där! Fenomenet utmanar föreställningen att det ligger i
kvinnlighetens natur allena att konsumera, att vara fåfäng och tillgjord. För det andra utmanas föreställningen om att »kaka söker maka«. David Beckham och pojkbandsposset - inga alfahannar direkt - gör effektivt ner alla försök att förklara heterosexualitet som komplementär. Kaka söker kaka.
Därför förstår jag inte riktigt varför Nina Björks krönika är så oanalytisk och oinspirerad. Hon konstaterar att den »maskulina« mansrollen - den som är effektiv, produktiv och familjeförsörjande - inte längre finns, att manligheten har upplevt en krissituation. Visst, hon har rätt i att mannen har intagit en sexualiserad konsumentroll som har varit förbehållen kvinnan. Hon har rätt i att den som i slutändan vinner är marknadskrafterna. Men hon reflekterar inte över att precis som sjuttiotalsfeministerna svarade på kvinnorollen - den »lilla lådan« som Faludi beskriver i början av Stiffed - är metrosexualiteten ett uppbrott från den traditionella maskuliniteten. Som Simpson uttrycker:
Metrosexuality also represents a switch in the power relations between the sexes and, in traditional terms, an "emasculation" of the male. On the other hand, metrosexuality is a sign of a certain kind of sexual confidence or "liberation" on the part of men -- they can express "unmanly" desires they have always harbored but have had to repress for generations. It can also be a way of asserting a new, aesthetic power in an aestheticized world.
Visst är det en lång väg kvar att gå, men kvinnor har förstärkt sin position i förhållande till mannen. Inte minst har den kvinnliga könsrollen slirat en del. Actionfilmer som
»Charlie's Angels« och
»Tomb Raider« porträtterar kvinnor som kickar röv och tar ner tjugo onda, stora snubbar. Det är en kvinnlighet som å ena sidan är hyperkvinnlig - kroppsnära dräkter, kurvig figur, snygga frisyrer - men å andra sidan är hypermanlig. Jämför Laura Croft med våpen som skildrades i filmer från sjuttio- och åttiotalet, som inte ens klarade av att ta hand om sig själva. I tv-serier som »Sex and the City« har vi sett metrosexuella
kvinnor (ja, åtminstone en av dem) bete sig sexuellt självsäkert. Ja, man kan argumentera sig blå i ansiktet för att det är en kvinnlig sexualitet på mannens villkor - det vet jag att jag gör - men poängen är att kvinnor inte längre beter sig som de skulle göra för femtio år sedan. Mannen har blivit objektifierad, och kvinnorna tittar. »Sex and the City«-blicken. Det är lite kortsynt att förutsätta att det inte längre finns någon blick alls. Bra sak eller inte, för egen del välkomnar jag metrosexualiteten. Det är ett uppfriskande inslag i förstoppad genuspolitik.
Genrer del ett
Populärmusiken har inte alltid varit så uppsplittrad som den är idag. Pop har varit pop och rock har varit rock. Men det dröjde inte länge innan nya genrebeteckningar började utkristalliseras. Artister som tidigare gjort »pop« gjorde plötsigt
»new wave«,
»chamber pop«,
»eurodisco« eller - absurt nog -
»new wave of the new wave«. Idag finns det fler än man möjligen kan hålla reda på. Och vad är de egentligen bra för? Artisterna gillar ju inte att placeras i fack.
Jag såg en mtv-intervju med Eminem häromsistens. Han förklarade sina förolämpningar av Britney, Christina och pojkbandsposset som ett försök att särskilja sig från popgenren. Eminem menade att den har blivit urvattnad och betydelselös, att han inte vill ha med den att göra men ändå riskerar att hamna där, i det facket. Fair enough. Kanske fungerar genreindelningar på ett liknande sätt? Att det är ett sätt att svära sig fri från musik man anser vara sämre, men som en »mindre vetande« lätt skulle förväxla med? »Dude, jag lyssnar inte på electroclash, jag lyssnar på glitch«, liksom. Jag gör ju så. Jag lyssnar ju inte på Travis eller Coldplay, jag lyssnar på Television Personalities, Stockholm Monsters och Field Mice. Brittisk pop som brittisk pop? Aldrig i livet. Mycket stor skillnad.
Who names a genre »shoegazer«? History tells us that some British journalist coined the phrase because the genre's early bands were more inclined to stare at the floor than to make eye contact with the audience. This was likely caused equally by years of torment from their schoolmates and the insane amounts of heroin they were on. Of course, that's just how it used to be done. These days, shoegazers are more likely just entranced by the rad bowling shoes they rescued from a thrift-store bargain bin. But really, who names a genre »shoegazer«?
Den mest uppenbara anledningen är enkelheten. Det är enkelt för musikjournalister att beskriva någonting som
shoegaze istället för att beskriva ljudet av en tät och drönig gitarrmatta. Problemet är bara att de gör det lite för enkelt för sig själva. Det senaste bandet som har beskrivits som shoegaze i svenska medier är Radio Dept, och det låter onekligen som om de har spelat sönder sina
Slowdivesinglar hemma i pojk- och flickrummen. Men att kalla dem shoegaze allena är bara idiotiskt. Det finns så mycket mer att hitta hos Radio Dept än ekon av en gammal genre. Och det gäller för övrigt många artister av idag. Ta
Dizzee Rascal, till exempel. Världen över kan man höra det knakande ljudet av musikjournalister som rådbråkar sina hjärnor för att hitta »rätt« fack. Är Dizzee Rascal hiphop? Electronica? Brittisk garagerock? Eh. Möjligtvis »all of the above« och mer därtill. Varför begränsa sig? För »enkelhetens« skull?
Särskilt konsumentupplysande är de ju inte. Skivaffärer har normalt fina uppdelningar i olika genrer. Det är en mänsklig impuls att kategorisera och katalogisera, men till syvende och sidst är det en subjektiv vetenskap - det är inte säkert att jag som konsument delar samma referensramar som butiksinnehavaren. Det är i sådana situationer man står vid avdelningen för electronica och letar sig till döds efter Ladytron, alltmedan den står tryggt instoppad på pophyllan. Och nästa dag kommer det en skiva som inte låter sig kategoriseras. Differnets fullängdare »Come on and Bring Back the Brjokén Sounds of Yore« blev till exempel en »demo« i en stockholmsk klåparbutik. Nej, alltför många genreindelningar är en plåga. Jag gick tomhänt från Rough Trades butik i Covent Garden därför att jag inte visste var jag skulle leta. Skivorna stod uppställda i hundratals fack med mer eller mindre fantasifulla namn: »american electro-acoustics«, »japanese electrocutesy grind-core« (okej, så jag hittade på den sista. Men det kändes så att kliva in på Rough Trade - jag hade inte en aning om vad 99% av genrebeteckningarna innebar). Nej, då föredrar jag att besöka Stockholms trevligaste butik Freak Scene. Inga genrer, bara nyinkomna och äldre skivor uppställt efter format och namn. Aaah. The sweetest bliss.
Ni kanske inte vet vem
Josh Groban är. Lockigt, mörkt hår. Sammetsbruna hundögon. Han har knappt hörts i Sverige, men promotats i tv-reklam som »en sensation«. Själv skulle jag ha varit lyckligt omedveten om hans existens om det inte vore för min kära mor. Men så gillar hon också
operapop i stil med
Andrea Bocelli och
Sarah Brightman.
Josh Groban ligger inte på singellistorna. Han spelas inte i radio. Men han tillhör en av de mest storsäljande artisterna i USA och hans skiva »Closer« ligger högre på Billboardlistan än Outkast och Alicia Keys, för att nämna två exempel. Idag frågar sig New York Times vari Grobans succé ligger. Svaret är givet: tv-mediet. Groban slog igenom när han uppträdde i numera nedlagda tv-serien »Ally McBeal«, och hans försäljningssiffror går upp varje gång han framträder i tv.
Det är en lysande idé att promota band genom tv. Men det är ingenting nytt. För knappt fyrtio år sedan släpptes fyra långhåriga, gitarrspelande popsters in i tv-rutan: The Monkees. Serien och musiken blev naturligtvis stor succé. Skådespelarna från tv-serien »Fame« fick turnera världen över. På nittiotalet sändes California Dreams, om highschoolbandet med samma namn. Låt vara för att serien bombade rätt hårt, de släppte en skiva i alla fall.
Men det är en viss skillnad. Världen över har serieformat som liknar »Fame Factory« blivit enorma succéer. I England är Will Young och hans vänner i Pop Idol en riksangelägenhet, och i USA diskuteras American Idol i Lettermans soffa. Bara här i Sverige har jag-vet-inte-hur-många-men-de-är-många Fame Factory-artister slagit igenom. Urk. Så varför nu, varför så mycket? Ja, en förklaring ges i artikeln: »media overload«.
Caspar Llewellyn Smith, som normalt jobbar på Daily Telegraph, har skrivit en bok om fenomenet: »Pop Life: A Journey by Sofa«. Smiths tes är, precis som ovan, att vi lider av ett stressyndrom. Vi hör musik överallt, när som helst, i alla situationer och på alla platser. Vi kan inte välja bort musiken, den finns där oavsett om vi vill det eller inte. Vi kan höra den på tv, på bussen, i hissar. Nyckelorden här är valet. Smith menar att vi måste få möjligheten att välja. Ett program som Pop Idol, med andra ord, förser oss med valet. Vi väljer att sätta på tv-n, vi väljer att rösta på den kandidat som förser oss med musik som tilltalar oss. Hela programmet är uppbyggt kring val. Och det skulle förklara varför artister som slår igenom via Pop Idol, American Idol och Fame Factory blir mer långlivade än band som slår igenom via Popstars. Och visst, det är tillfredsställande att välja själv. Det är tillfredsställande att ständigt gräva och hitta skatter. Det är tillfredsställande att inte tvångsmatas med musik som »ska« vara populär - NRJ skapar ju hitsen lika mycket som hitsen skapar sig själva. Det är därför musikskribenter så ofta upprepar meningen »i en rättvis värld skulle skivan X sälja som smör i solsken«, tror jag. När så Josh Groban uppträder på »Oprah« skapas en illusion av att man upptäcker någonting för sig själv. Det är en lysande marknadsföringsteknik. Jag är imponerad.
Så här i början av året strömmar galorna över oss. Artister, författare och idrottare ska belönas för sina insatser. Musiken har naturligtvis sin givna plats. Inte mindre än tre galor är högaktuella inom loppet av ett par veckor:
Rockbjörnen,
Grammisgalan och
P3 Guld.
Jag hade lovat mig själv att inte bry mig. Jag borde liksom ha lärt mig vid det här laget. En majoritet av artisterna jag älskar ges ut av små, oberoende skivbolag, och jag förväntar mig inte att en artist i Friendly Noises stall ska föräras publikpriset Rockbjörnen. Men den svenska musikbranschen är en ankdamm. Och inte ens Grammisjuryn, som enligt regelverket ska »stimulera kvalitet, kreativitet och bredd inom svenskt musikliv«, kan se ovanför kanterna på den.
DN:s Niklas Wahllöf reflekterar över grammisnomineringarna i krönikan »Grammis Für Alle«, och frågar sig ifall det »är möjligt att släppa en skiva på ett etablerat skivbolag och undvika nominering«. Eh... ja, det är väl fullt möjligt? Jag kan nämna ett par exempel: Radio Dept. som släppte den fantastiska skivan »Lesser Matters«, för övrigt nominerade till årets pop i P3 Guld. Bear Quartet, som har gjort gudabenådad pop sedan 1992 års »Penny Brigade«. Hell on Wheels. Komeda. Paris. Franke. Dialog Cet. Hans Appelquist. De ligger alla på etablerade och medelstora skivbolag som Labrador, Häpna, A West Side Fabrication och Service. Och vem blev nominerad istället, vem var det som gjorde att Radio Dept och Komeda torskade? Da fucking Buzz. Det är nästan så att man måste skratta. Bittert.
Å andra sidan var det inte särskilt oväntat. För något år sedan sågade E-type och Markoolio sönder den förres grammis i protest mot att den senare aldrig vunnit någonting. De menade att juryn var alldeles för smal och konstnärlig. Och så fick det bli: grammisjuryn blev tillsagd att ta mer hänsyn till listframgångar, medial uppmärksamhet och försäljning. Det är trist, för det fick gott om demokratiska priser: diverse kommersiella radiokanaler delar ut priser, till exempel. ZTV och Aftonbladet gör det också. Grammisen var det enda som uppmärksammade de små akterna, och nu blir de bortglömda. Tyvärr. En grammisnominering kunde ju till exempel leda till mer försäljning och uppmärksamhet. Det finns inte en chans i världen att jag går med på att Da Buzz är mer »kvalitativ« eller »kreativ« än vad de onominerade akterna Radio Dept. och Franke är. Nu går mitt hopp till P3 Guld, som verkar vara en väldigt trevlig gala. Å ena sidan expertpaneler som nominerar och belönar små band på små bolag i några kategorier, å andra sidan demokratisk omröstning i andra. Inga kompromisser, inga bråk, bara kärlek.
Läs mer: Grammisnomineringarna. [ PDF ]
Allt konstvärlden talar om just nu är installationen »Snövit och sanningens vansinne«. Inte för att det är ett särledes bra konstverk, utan därför att den israeliske ambassadören i Sverige
förstörde det. Och för en gångs skull håller jag med Expressens konstkritiker
Natalia Kazmierska. Snövit-installationen är okomplicerad och banal.
Det sägs att den är politisk, och så länge det är politiskt är det tydligen bra. Men man tycks ha blandat ihop begreppen. »Politiskt« och »provokativt« är inte synonymer. Jag kan inte förneka att »Snövit och sanningens vansinne« har framkallat en utrikespolitisk reaktion. Men här är dealen: all kultur är politisk. Installationen ifråga är varken mer eller mindre politisk än en höftrullande och avklädd Christina Aguilera. De ingår båda i en samhällelig diskurs, en maktdiskurs, en genusdiskurs. Med andra ord; de är politiska. Att »Snövit och sanningens vansinne« är provokativ råder det ingen tvekan om. Den har väckt en debatt kring konst och yttrandefrihet. Konstvärlden har dåligt minne. Det är en debatt som har förts tusen gånger tidigare, till exempel när André Serrano ställde ut fotografiet »Pissing Christ«. Provokation borde inte vara ett självändamål för konst, provokation i sig gör ingenting intressant.
DN:s konstkritiker Ingela Lind menar att installationen »är politisk men tar inte ställning för självmordsbombaren Jaradat utan är existentiell i sitt tilltal och sätter ljuset på det ödesbundna i att våld föder våld i en oändlig kedja«. Ingela Lind har fel. Som Kazmierska så riktigt påpekar blir Jaradat »till ett ädelt offer i tårdrypande romantisk tappning« och att »ingen skulle få för sig att likna en svartmuskig man som sprängt sig själv och andra människor i luften vid ett sagoväsen«. Installationen ingår i en genuspolitisk diskurs, och som sådan förblir den hjälplöst oproblematiserad och implicit ställningstagande. Kvinnor uppfattas inte som våldsamma till sin natur, och av precis den anledningen ikoniseras en mängd vackra och kvinnliga mördare. Kvinnor är inte våldsamma, men de begår våldsdåd, och då måste de alltså vara offer för olyckliga omständigheter. Kärlek till exempel, precis som Hanandi Jaradat framställs i »Snövit och sanningens vansinne«. Kvinnans oskuld implicerar mannens skuld, och i det här fallet rör det sig om israeliska soldater (som är lika »oskyldiga« som Jaradat). Klart som fan att ambassadören blir provocerad. Det blir jag också.
Comics blir filmer
Först ut i svensk television var »Läderlappen«.
Adam West var inte särskilt muskulös - han hade snarare för stor kulmage för att vara en superhjälte - men de tecknade ljudeffekterna förlät allt. Några år senare invaderade kroppsbyggaren
Lou Ferrigno de svenska vardagsrummen som den ilskne och gröne
Hulken. Sedan dess har ett stort antal seriehjältar fått liv på bioduken.
Flash Gordon,
He-Man,
Barb Wire,
Conan Barbaren,
Stålmannen.
Nej, jag har inte glömt bort de senaste årens storfilmer. Men innan Tim Burtons Batman led comics-2-filmgenren av muskelsjuka. Superhjältar tecknas ju ofta med överdrivna drag och mycket idealiserade kroppar. Manlighet och kvinnlighet blir ytterligheter, illustrerade med breda hakor och stora bröst. Alltför ofta har skådespelare anlitats på grund av sina kroppsliga företräden snarare än talang. Att Dolph Lundgren, Pamela Anderson och Arnold Schwarzenegger alla har stakat sig igenom manus är någonting comics-2-filmfantaster som jag helst glömmer bort.
Tim Burton var mannen som befriade genren från dess konventioner och därmed också dess största belastningar. I hans händer blev Adam Wests technicolorglättiga Läderlapp en mörk och tragisk gestalt med psykologiskt djup - Grant Morrisons och Dave McKeans Batman. Och därmed banade Burton väg för sina efterträdare: kritikerrosade regissörer som Darren Aronofsky, Bryan Singer och Ang Lee.
Seriehjältegenren är knappast kulturellt rumsren. De serieälskande pojkarna och flickorna har vuxit upp. De behöver inte längre hävda sin kvalitet som filmskapare och kan göra lite som de vill. Däremot har ju genren förändrats: istället för de något löjeväckande konnotationer de en gång väckte har de blivit storbudgetfilmer med stora skådespelare. Den tekniska utvecklingen gör det möjligt att flyga, klättra på väggar och skjuta blixtar ur ögonen utan att det ser konstigt ut. Och framför allt är det karaktärer som redan existerar i medvetandet på en stor del av västvärldens innevånare - det stavas »given succé« och »pengar« för filmbolagen. Ibland är det synd, kan jag tycka. De verkar hellre lägga krutet på redan existerande karaktärer och filmer än nya manuskript.
I mittenfåran finns en annan sorts comics-2-films. På dagstidningarnas kultursidor går kritikerna ner i brygga över independentfilmen »American Splendor«, som bygger på Harvey Pekars självbiografiska comic med samma namn. För ett par år sedan rönte Terry Zwigoffs filmatisering av Daniel Clowes comic »Ghost World« stor uppskattning av samma sorts kulturkritiker. Jag tycker att det är fantastiskt. Det rör sig om serietecknare jag tycker väldigt mycket om. Det rör sig om en genre jag verkligen tycker om - den realistiska serien. Men det är också mycket tragiskt, för det borde inte vara nödvändigt att en comic ska filmatiseras för att kritikerna ska få upp ögonen för dem. Det är en seriegenre som har funnits länge. Det är en genre som har anhängare världen över. De befolkas av fascinerande, skruvade, underbara karaktärer som skildras på ett fantastiskt sätt. De borde finnas på kultursidorna i alla fall, bland de andra romanerna.
Andra underbara serieromaner som skulle göra sig på film:
Mats Jonssons underbara »Unga Norrlänningar« och »Hey Princess«. Självbiografiskt, vansinnigt personligt, tragiskt och roligt.
Peter Bagges »The Bradleys« och »Hate«. En skruvad, härlig skrattfest.
Joe Matts »Fair Weather«. En nostalgisk, självbiografisk roman om ett sommarlov i förorten.