Idag bjuder jag på serien
Fördomsprofilen. Ha en trevlig helg!
Några nutida klassiker
Maken har en duktigt stor samling av gamla musiktidningar här hemma - Slitz, Pop och Sound Affects bland många andra - och det kan bjuda på riktigt rolig läsning. Recensenter kan onekligen skjuta rätt långt ifrån mål, och det står pinsamt klart när man läser vissa recensioner. Vi talar här om sådana skivor som får recensenten att gå i brygga -94, men som i nuläget skulle få omdömet »daterat« och »generande dåligt«.
Jag visste väl inte riktigt vad jag pysslade med när jag kallade schlagertrion Afro-Dites debutalbum en stor discoskiva och delade ut fyra rungande plustecken. Jag försvarar mig med att den kom mitt under schlagerveckan i Tallinn och... ja, man blir konstig i huvudet när man bevakar det där evenemanget.
Aftonbladets recensent Per Bjurman bjuder på sina recensionsmissar, i gott sällskap av bland andra Håkan Steen och Markus Larsson.
Mycket har säkerligen med tidens tand att göra. För bara några år sedan klädde vi oss »ironiskt« i åttiotalskläder på studentikosa maskerader, idag kunde fotografierna tagna på den studentikosa maskeraden vara ett modereportage i
ELLE. Att det finska bandet
the Crash fick en hit med singeln »Still Alive« som stjäl friskt från SAW och andra åttiotalsvidunder visar klart och tydligt att våra aversioner mot tidstypiska sound med tiden kan gå över. Det är, å andra sidan, inte en garanti för att någonting är »bra«.
Kylies Minogues åttiotal får mig att le och dansa, medan
Irene Cara möjligen framkallar en nostaligsk liten ryckning i mungipan. Jag håller alltså inte riktigt med New York Times musikskribent Neil Strauss,
när han idag skriver att »[t]he true test of a CD's merit, however, comes when the blush of the new wears off. If the music still sounds just as good a year later, then it might even be deemed great«. Vissa skivor, artister eller låtar behöver mer tid på sig än ett år eller två för att man ska kunna uppskatta dem för vad de faktiskt är - riktigt bra musik. Ett personligt exempel är East River Pipes
Poor Fricky [Sarah, 1994], som 1999 framkallade en högröd färg på mina kinder. Idag klappar jag mig på axeln för att jag köpte en så bra skiva. Och jag är rätt övertygad om att Neil Strauss själv upplevde något år där han inte ens ville vidröra Radioheads
The Bends eller Nirvanas
MTV Unplugged.
Men det är inte poängen. Poängen är att de där skivorna som åldras med värdighet åtminstone finns. Visst, det kan hända att man stoppar undan dem i ett par år, för att sedan »återupptäcka« dem. Eller så slutar man inte lyssna på dem i överhuvudtaget. Men de finns där, i din skivsamling också.
Jag tänkte följa Neil Strauss exempel och lista en skiva eller två som fick en fin bouquet med åren, men för att nu allting ska vara rättvist måste jag ställa upp ett par kriterier. En stor andel av mina skivor inhandlades i slutet av nittiotalet och början av tjugohundratalet, men gavs ut för tjugo-trettio år sedan. Inget snack om OMD, Stockholm Monsters, the Smiths, Joy Division, Field Mice, Housemartins eller Pet Shop Boys, med andra ord. De skivorna var redan klassiker när jag köpte dem. Den här gången blir det bara »klassiker« jag själv köpte, när det begav sig.
Fosca
On Earth To Make the Numbers Up [shinkansen, 2000]
När Foscas debutalbum släpptes för fyra år sedan fick textraderna she is now smoking menthols, because she heard they make you sterile / she says »I'm helping revolution evolution while remaining very stylish« halva indiesverige att röka halstablettsmakande cigg. Foscas synthiga discopop fick den andra halvan att hoppa upp och ner på dansgolven. Dickon Edwards, den alltid lika välklädda frontmannen, skriver dessutom de smartaste låttexterna jag har träffat på.
My Favorite
Love At Absolute Zero [double agent records, 1999]
Jag har skrivit om My Favorite tidigare i den här bloggen, men ni måste förstå att My Favorite är ett av världens bästa band. Flera av låtarna som samlats på Love at Absolute Zero hade tidigare släppts som singlar och på kassett, så i ärlighetens namn är de ännu äldre än fem år gamla. Nåväl. My Favorite har hämtat element från en mängd olika genrer, de flesta av dem från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal: synth, hårdrock, postpunk och electronica. Ut kommer den makalösa popblandning som utgör My Favorite. Driven, energisk pop med socialistiskt patos. »Working Class Jacket« är till dags dato en av de allra bästa låtarna jag någonsin har hört.
Stars
A Lot of Little Lies for the Sake of One Big Truth EP
the Comeback EP [le grand magistery, 2001]
Är det inbilskt att citera sig själv? Möjligtvis. Men så här skrev jag om »Violent«, det andra spåret på Stars the Comeback EP.
»Violent« får mig att vilja skriva subversiva noveller. Den får mig att gräva upp mindre angenäma kärleksupplevelser som egentligen stängts in i mitt inres allra mörkaste skrymslen. Den gör att en whiskeybaksmälla och starka cigaretter känns som ett bekvämligt alternativ till musiklyssnande. Men det är det värt.
Knägång publicerad på twisterella 2001
Kanadensiska bandet Stars gör musik enligt devisen »calme, luxe et volupté«, vilket i översättning betyder ungefär »ljus, lugn och behagfull«. Gosse, det är den perfekta beskrivningen av deras musik. Med undantag för »When?«, den superpoppiga låten som egentligen inte skulle ha funnits med någonstans. Stars är än mer tillbakalutade och kyliga på dessa ep och debutalbumet Nightsongs än på uppföljaren Heart som kom ut förra året. Allt är genialisk pop. Fortfarande.
Trembling Blue Stars
Her Handwriting [shinkansen, 1996]
Min egen crush. Jag tvingade till och med Busy Band-Samuel att spela en cover av Trembling Blue Stars »Smoke and Steam« när jag gifte mig häromåret. Bobby Wratten har gjort musik under många år, i många band som har funnits i ännu fler konstellationer. Det här var det första han gjorde utan f.d. flickvännen Annemari Davies, och de bittersöta låtarna är alla tillägnade henne. Det kan man tycka vad man vill om, men lik förbaskat är det musik jag ryser och kryper ihop och bara njuter av när jag hör den.
Britpopen är död. Länge leve britpopen?
Kvällens
Musikbyrån hade ett välfyllt, och för all del intressant, inslag om den aktuella brittiska popen. »Brittisk pop« som i de nya, gitarrbaserade banden - [lägg till ett »the« framför de allra flesta bandnamnen]
Delays,
Stands,
Franz Ferdinand, Snow Patrol,
Coral,
Eighties Matchbox B-Line Disaster,
Keane… Är det dessa som är det »stora hoppet« för brittisk musikexport? Ja, möjligen. Är det dessa som är det »stora hoppet« för brittiskt musikliv? Det hoppas jag verkligen inte. Att en mängd gitarrdriven musik som hämtar inspiration från brittisk musik anno 1965, 1980 och 1996 föds i kölvattnet av några års NRJ-ifiering av musiklivet är varken särskilt konstigt eller upprörande. Men att det
låter annorlunda, och att det
ser annorlunda ut - popularitet via livespelningar istället för radiotid, till exempel - betyder inte att det
är annorlunda.
Jag har ingenting emot den här musiken. Jag tycker att »Dreaming of You« med the Coral är en supersvängig - urk för uttrycket, men i brist på bättre - låt, och jag är ganska svag för gitarrpop. Jag är uppriktig när jag säger att »nyskapande« inte nödvändigtvis - knappt, till och med - ingår i min »det här är bra musik«-vokabulär. Men ändå. Det här är, för det första, vansinnigt konservativt. Idérikedomen kan samlas på en lillfingernagel, och den består väl i princip av tempo- och stilövergången i Franz Ferdinands »Take Me Out«. Jag bara undrar, är det verkligen det här som är det »stora hoppet«? Ett tiotal band som för det första låter förvillande lika varandra, och för det andra låter likadant som för tjugo-trettio år sedan? Är det inte det här som är det nya mainstream? Sverige har också svämmat över av band som börjar på »the« och slutar på »es« och lika gärna kunde ha varit gitarrdrivna band bosatta i London eller Liverpool. Det ser ut som om det är det nya mainstream, i mina ögon åtminstone. Den sorten som också kommer att höras och synas och läsas om till leda, den som i sin tur kommer att medföra en ny våg av tysk euro, eller nåt. Det räcker inte längre till en ryck på axlarna. Det går inte att tycka till om. Det är ungefär lika oförargeligt som Dido, för att nu nämna ett NRJ-exempel. Bättre, kanske. Men lika betydelselöst.
Av det musikliv som utgör hela Storbritannien får dessa representera »hoppet«. Klippt från Musikbyråns hemsida: »Dizzee Rascal är bara storbolagstoppen på det smutsiga isberget av unga mindre privilegierade MC:s som delar med sig av sin vardag«. Ja, men var hamnade de i kvällens inslag? unpoc och de andra i Fencekollektivet känns också betydligt mer spännande än de nya gitarrakterna, för att nu nämna ett par aktuella exempel.
Jag börjar förstå Twisterella nu.
En helt annan grej, apropå mitt förra inlägg: Stephin Merritt listar de hundra bästa skivorna/låtarna de senaste hundra åren.
Bäst just nu
Mont Ventoux feat. Sophie Rimheden
»Bus« [remix, white label]
Man kan älska ett band eller en artist så mycket att det gränsar till besatthet. Det där bandet som tvingar en att ge bort skivan i julklapp till personer som i själva verket bryr sig föga om att de håller »världens bästa skiva, någonsin!« i handen. Som gör att man spelar mästerverket om och om igen till dess att trumhinnorna bönar och ber om att få skonas. En besatthet som gör att man smyger med skivan i sitt case logic när man ska spela skivor ute, i hopp om att få någon att dansa eller - en överväldigande tanke - vara med om att någon kommer fram och frågar vad det är man spelar.
Den där villkorslösa kärleken är underbar att uppleva, och den kan vara underbar för andra. Om det inte vore för de två popgalningarna Marcus & Fredrik och deras kärlek skulle jag inte vara där jag är idag. Jag skulle till exempel aldrig ha träffat min make - han blev varse om min existens på musiktidningen Bennos omdiskuterade forum Topics. Men det är inte alltid så att den leder till någonting. Oftast sitter man bara där och pläderar för bandets förträfflighet för tusende gången. Ger bort ännu en skiva i julklapp. Visst händer det att man gör någonting kreativt av det, som Mats och hans sida tillägnad Elin Sigvardsson.
Billy Rimgard är Sonics och The Crickets begåvade skribent, och han älskar Radio Dept så mycket att det gränsar till besatthet. Han, om någon, är deras krigarkonung och deras dyrkande eldsjäl.
Jag hade ju stått där, dragit in så mycket luft som rymdes i mina lungor och vrålat av alla krafter till världen att jag hade hört änglars musik och att det i sanning inte fanns något bättre band i Sverige än The Radio Dept. Jag var rädd för att det som slukade mig förra året skulle komma till ända och att allt jag vrålat ut i efterhand skulle framstå som en lögn.
Jag kommer aldrig mer behöva vara rädd.
Billy recenserar »Pulling Our Weight« på the Cricket
Han kunde ha låtit det vara så. Han kunde ha fortsatt att hylla radioavdelningen i recensioner och i artiklar. Han kunde ha fortsatt att ge bort skivan i julklapp. Men inte Billy. Ni förstår, när han inte skriver
begåvade krönikor och bra artiklar gör han musik under namnet Mont Ventoux. Och någonstans i den ekvationen uppstod den bästa låten jag hört hittills i år. Jag snackar inte om en tråkig cover. Jag säger samma sak som jag säger om Schneider TM:s version av »There Is a Light That Never Goes Out«. I Billy och
Sophies händer blir »Bus« till ljuvligt följsam electronica som blippar och knorrar. Den hade varit fantastisk även om originallåten hade varit en oerhört trist historia, men nu råkar det vara ett litet mästerverk. Och - det här händer inte ofta, ska sägas - mina ord har svikit mig. Jag kan inte beskriva hur bra det här är. Så jag tar till samma trick som maken använder emellanåt: konstateranden och utropstecken. Pitchen på Sophies röst! Intimiteten! Det där lilla tjutet som smyger sig in ibland! Se, det var precis det här jag menade när
jag skrev att perfektion inte kan bli bättre, om man inte skapar perfektion igen.
Lyssna: Låten går tydligen inte att ladda ner någonstans, och den finns inte på skiva. Vi fick den av Billy själv. Men P3 Pop spelade den i måndags, och det går fortfarande att lyssna på programmet i streamat format. Den finns cirka tjugo minuter in i andra delen av programmet.
Magnetic Fields
i [album, nonesuch records]
Jag kom i kontakt med Magnetic Fields för fem år sedan, när bandet släppte cd-trippeln och konceptalbumet 69 lovesongs. Där finns någonting för alla smaker. Allt ifrån de poppiga »The Luckiest Guy on the Lower East Side« och »Absolutely Cuckoo«, som sedemera fick ackompanjera Ashley Judds genusteoretiska galenskap i Trogen tjur sökes, till den nedtonade Yann Tiersen-aktiga dragspelsballaden »My Sentimental Melody«. Nu har jag lärt mig att det är symptomatiskt för herr Merritts hela karriär, och alla kan - om de så önskar - få sin beskärda del av den mångsidiga New York-bon. Under namnen Gothic Archies, the 6ths och Future Bible Heroes har Merritt tagit tillvara på och finslipat tendenser man kan höra i högre och mindre grad på Magnetic Fields sex album.
69 lovesongs hyllades i alla möjliga forum. Och det är ett mästerverk. Många låtar - så oanständigt många att musiker som har problem med att fylla ett album av normallängd torde bli gröna av avundsjuka - håller oerhört hög klass, men det spretar åt alla möjliga håll och kanter. Magnetic Fields bakkatalog låter betydligt mer sammansatta än 69 lovesongs. Vilket kanske inte är särskilt underligt, det rör sig ju trots allt om sextionio olika låtar.
Magnetic Fields två första skivor Distant Plastic Trees och The Wayward Bus innehåller antagligen det bästa signerat Stephin Merritt. Det är små hyllningar till sextiotalets bästa låtskrivare. »When You Were My Baby« och »The Saddest Story Ever Told« skulle lika gärna ha kunnat gjorts av Phil Spector, om Phil Spector gått lös på billiga stråk- och trummaskiner. Fullständigt briljant, med andra ord. Och där, sista låten. Stephin Merritts stordåd och lätt en av pophistoriens bästa låtar: »100, 000 Fireflies«. En melodi som förundrar. En röst - Susan Anways - som fascinerar. En text som i all sin smarta enkelhet är fantastisk. You won't be happy with me / but give me one more chance / You won't be happy anyway. Den bästa produktionen som går att hitta - aldrig förr har cembalo, piano och trummaskin låtit så vackert tillsammans.
Efter de två första skivorna lämnade Susan Anway bandet och lämnade över sången till Stephin själv. Hans röst är inte helt olik Jens Lekmans dito; en basig crooner. Men det distinkta Magnetic Fields-soundet fanns kvar på uppföljarna The Charm of the Highway Strip och Holiday. Det låter som om - om det nu gick att tänka sig - en orkan landat mitt i en instrumentaffär, en orkan som blåser liv i gurkorna, bongotrummorna, flöjterna, pianot och syntarna i en enda kaosartad, men väldigt melodiös och vacker, röra. Nej visst, det ska erkännas. Miraklet som var »100, 000 Fireflies« upprepades inte. Men att dissa skivorna för det vore oerhört orättvist och bortskämt, ty det är sådana skivor som man kan gilla varenda låt på. »In My Secret Place« (Holiday) skulle kunna ha varit en topplistesingel signerad något riktigt bra syntband från åttiotalet. »Lonely Highway« och »Born on a Train« (båda The Charm of the Highway Strip) gör anspråk på lyssnarens hela uppmärksamhet. »Sad Little Moon« (Holiday) och »I Have the Moon« (The Charm of the Highway Strip) skimrar. Det är nog då jag tycker att Magnetic Fields är bäst. När cellon eller dragspelet plockas upp. När melankolin, inåtvändheten, reflektionen och tårarna får bli de största ingredienserna i fantastiska poplåtar.
Det här är den längsta inledningen till en recension jag någonsin har skrivit.
Men det skiter jag i. Magnetic Fields är ett precis sådant där band som jag ger bort i julklapp.
I maj släpps i, även det ett konceptalbum (här börjar alla låttitlar på »i«). i är betydligt mer sammansatt än 69 lovesongs, och det är ett Magnetic Fields som musikaliskt ligger någonstans mitt emellan Holiday och 69 lovesongs. Merritts karaktäristiska melodikänsla finns där, liksom cembalon och banjon och de underfundiga texterna och det lite burkiga ljudet. Men orkestern från Infernos andra krets har försvunnit, produktionen är renare och mindre kaotisk. »I Thought You Were My Boyfriend« lär bli vårens hit på indiedansgolven, »I Wish I Had an Evil Twin« når nästan upp till »100, 000 Fireflies« fröjder. Och om någon undrade när Merritt skulle hylla favoriterna ABBA finns svaret i »If There's Such a Thing as Love«.
Jag skulle antagligen inte ha kunnat bli besviken hur skivan än hade låtit, men i nuläget har den överträffat alla förväntningar jag möjligen kunde ha haft på uppföljaren till 69 lovesongs. Köa till skivaffärerna den fjärde maj!
Alright, this time, just the girls
Bara några dagar innan den internationella kvinnodagen rapporterade
Svenska Dagbladet att »
kvinnor stängs ute från musikens maktpositioner«. Vad är nyheten? Det kan ju inte vara särskilt förvånande för någon? Vi tar om det igen,
femininsm lektion ett a: patriarkat är ett strukturellt förtryck. Det innebär att kvinnor
har svårt att nå maktpositioner, oavsett vilket område de verkar inom. Och trots att andelen kvinnor som söker medlemskap i
SKAP och
STIM har ökat kraftigt de senaste tjugo åren, är musikens arena den ur feministiskt perspektiv mest bakåtsträvande som går att hitta i västvärlden. Könsstereotyperna avlöser varandra. Och den manliga blicken är blicken som,
till synes, regerar allt.
När Christina Aguileras »Dirrty« släpptes för något år sedan kom kritiken från flera håll. Moralens väktare fick panikångest. Några feminister protesterade högljutt. Andra, bland annat Linna Johansson och den då feministiskt nyfrälsta tidningen Vecko-Revyn, sprang till Aguileras försvar. »Det är bra att hon tar för sig sexuellt«, tyckte de. Men är det? Tja, jag kan utan tvivel säga att jag gillar det bättre än lolitapopen som dominerade både Aguileras och Spears tidigaste produktion. Som Bert Karlsson sade när sångerskorna i dansbandet Friends skulle fotograferas halvnakna: »De ska se sexigt oskyldiga ut«. Vilket i själva verket betyder att de inte får vara horiga, men att de måste vara sexuellt tillgängliga. Sånt säljer. Och ja, jag tror att det är mer problematiskt och skadligt än de senaste årens ta-för-sig-sexuellt-tendenserna.
Men jag tycker å andra sidan att den sexuella ta-för-sig-heten som har prisats i samma andetag som artister som Aguilera, Lil' Kim och Peaches, eller tv-serien Sex And the City för all del, är precis det som bekymrar mig, och i synnerhet när det kommer från feministhåll. Då har man inte läst mycket mer än lektion ett a. På sextiotalet propagerade feministerna för sexuell ta-för-sig-het, de hävdade att kvinnans sexualitet hade kastrerats, om uttrycket tillåts. Fair enough. Men något årtionde senare visade det sig att det var betydligt mer problematiskt än vad man anade. Det är inte så enkelt som att den kvinnliga sexualiteten förtrycks och att kvinnor måste tillåtas att ragga och knulla. För på vems villkor sker raggandet och knullandet? Är det så svårt att erkänna att ja, även en sådan ta-för-sig-sexualitet är bunden till patriarkala strukturer och könsstereotyper? Jag tror inte att det är så enkelt som att man kan ta ställning för frispråkiga, lättklädda världsartister, mot deras väna och gitarrspelande älvkollegor. De håller varandra i handen. De är två sidor av samma mynt. De är… ja, ni fattar. Den kommersiella musikvärlden är uppbyggd kring dem; horan och madonnan. Och för att komplicera saken ytterligare är det föreställningar som är kopplade till hela autenticitetsgrejen. Lisa Miskovsky har mer trovärdighet än Christina Aguilera för att hon har osynligt smink, hela jeans och trevlig t-shirt - även om Aguilera komponerar och producerar i lika hög grad som Miskovsky, och ja - ibland gör bättre låtar. Jag tycker också att det är fördjävligt. Men det innebär inte att jag tar ställning för Aguilera, då jag tycker att det är lika illa.
Och då har jag inte ens börjat tycka till om tjejer som gör musik. Jag och Hanna - en bästa vän och dj-partner - gillar tjejartister. All Girl Summer Fun Band, April March, Holly Golightly och ett gäng band som frontas av tjejer. Vi spelar dem utan att reflektera över det, av den enkla anledningen att det är bra musik. Men uppenbarligen spelar vi för mycket sådant, i alla fall enligt den Black Flag-önskande idioten på Debaser i höstas: »Gillar ni bara sån där feministisk musik?« frågade han mig. Öh… nej? Vi tar det igen. Feministisk musik lektion ett a: man kan, men behöver inte, vara feminist när man gör alternativ musik. Och även om man är feminist är det ingenting som behöver höras i musiken eller i texterna. Det finns andra sätt att ta ställning. Jag förstår inte kravet som ställs på kvinnliga alternativmusiker att de ska vara feminister. De gör det ju så bra ändå! De är förebilder och föregångare. De behöver inte göra lättklädda videos eller låta sig fotograferas av varken Slitz eller av Anton Corbijn som skogsrån i motljus. De bara gör musik, för att det är det de vill göra. Jag gillar Le Tigre, och jag tycker att riot grrl är en uppfriskande motvikt i musikens sexualiserade vågskål. Men jag avskyr när musikkritiker a la pitchdorken Alison Fields dissar ett band bara därför att de inte går efter den feministiska musikestetikens guldförsedda mall. Ja, för att de spelar girlgroupinspirerad pop och inte garagerock. När kritiserades Blue senast för att de inte var politiska? Och varför får Sting kredd för att han tar ställning trots att han gör urtråkiga kärleksballader, medan All Girl Summer Fun Band kallas barbiedockor och bakåtsträvare trots att de engagerar sig i tjejläger som har som mål att ge unga flickor större självförtroende och ge dem en bättre chans i livet? Hela diskussionen knyter också an till hela autenticitetsgrejen. Med den skillnaden att Kathleen Hanna, Kill Rock Stars och Sympathy for the Record Industry här står för »det äkta«. Dags att se sig om i de egna leden, kanske?
Fem orsaker att älska pop:
När det gäller musik gillar jag inte särbehandling. Det finns nästan lika många tjejer i min skivsamling som det finns killar, och det är för att de alla gör lika bra musik. Nåja, nästan i alla fall. Men det här blir en kvoterad »fem orsaker att älska pop«, med anledning av Internationella Kvinnodagen.
Helen Love
»Girl About Town« (1997)
från Radio Hits 2
Alla som känner till The Jam och »Boy About Town« som släpptes på Sound Affects 1980 räcker upp en hand. Ni kommer säkert ihåg uppmaningen också: »See me walking around I'm the boy about town that you heard of«. Nästan tjugo år senare var skatorna i Helen Love där och knyckte. Lite mer än bara låttexten, men det måste man förlåta dem. De svarar Paul Weller med sin trotsiga casiopunk, klädd I Joey Ramones randiga tröja: »See her running around she's the girl about town that you heard of«. Och nu lär jag bli halshuggen av ett par galna nymods, men den risken får jag ta. Helen Love gör låten så mycket bättre än vad Paul Weller kunde ha gjort. Med Helen Love är det alltid tvåhundra kilometer i timmen, en riktning, utan pardon.
Lesbo Pig
At Home With Lesbo Pig (2003)
Det finns artister som gör låtar som är tjugo minuter långa. Och så finns det Lesbo Pig vars femton långa låtar skiva klockar in på samma tid. De har fattat precis allt. Göm era döttrar, ty Lesbo Pig är i staden! Och om ni inte aktar er kan era döttrar involvera sig i sådan subversiv verksamhet som att låta bli att raka könshåret, bära mustasch och göra smart first-takes-lofi som handlar om de kliande bröstvårtornas fara för lesbiska förhållanden.
Holly Golightly
»Virtually Happy«
från The Good Things (1995)
Hon delar namn med Audrey Hepburns oförglömliga roll i Breakfast at Tiffanys. Men bortse från det, för det var namnet hon fick när hon föddes. Jack White från White Stripes har skrivit en låt till henne, »It's True That We Love One Another«. Men bortse från det också, för Jack White är en idiot, även om han gillar Holly Golightly. Glöm också bort allting ni har hört om Cortney Loves senaste platta. Det här är tusen gånger bättre, om det nu ska vara garagerock med en tjej som håller i gitarren.
Softies
Allt de gjort
Att de skulle vara »twee« motade de ifrån sig. Och det kan jag förstå. De gjorde visserligen låtar med harmonier så vackra och söta att man trodde de var überbegåvade honungsbin. Men det handlade inte om söta små flickor med gitarrer och vackra melodier. Softies bestod av minst lika mycket svärta och känsla och ångest. Och komplicerade låtstrukturer. Nu har Rose Melberg flyttat till Kanada, och Jen Sbragia har gått vidare till All Girl Summer Fun Band, men Softies tre skivor säger fortfarande att det finns någonting som kallas popmagi.
Shampoo
»Trouble«
från We're Shampoo
Jag älskar sådan här pop. De där enstaka låtarna som jag nästan blir lite generad av att gilla, som Rollergirls »Superstar« eller Blümchens »Ich Bin Wieder Hier«. Är man DJ på en indieklubb får man lika gärna räkna med ett finger rakt upp i ansiktet som en uppskattande klapp på axeln när man spelar dem. Lyckligtvis får man ganska många uppskattande klappar på axeln, och då får man modet att spela dem nästa gång. Tacky? Ja! Bra? Ja! Bättre än Spice Girls? Såinnihelvete. Och dessutom använde de frasen »girl power« redan innan »Wannabe« var släppt. Och de påminner lite om Fannypack, som jag tycker är gudomliga. Och…
Glöm inte heller bort: April March, Finishing School, Isobel Campbell, Rose Melberg, Laura Watling, Jen Turrell, Dear Nora, Action Biker och Marit Bergman med många flera…
uppdatering: Ett klargörande och en förklaring: Jag borde kanske säga att jag absolut inte har någonting emot varken Sophie Zelmani eller Lisa Miskovsky. Jag skrev så med anledning av Linna Johanssons och Linda Skugges ställningstagande mot sådana artister. Men jag tycker att det är trist att den rockjournalistiska diskursen ser ut som den gör, och det har jag påpekat tidigare. Och det är tråkigt när sådana artister får kredd på grund av någonting annat än egna meriter. Att slå ner på artister som vägrar vika ut sig eller ser ut som timotejtjejer är tyvärr en trend i tiden. Kristoffer Poppius gjorde det i DN, han också. Min poäng är att det inte är feministiskt. Det är inte särskilt analytiskt, alls. Jag har också svårt för att man propagerar för Naturlighet och Blygsamhet och allt vad det nu kan vara, men det här är verkligen en fråga om pest eller kolera. Om musikens kvalitet har jag inte tänkt uttala mig, för risken är att jag går i precis samma fälla.
Mer läsning: Om Elvis hade en syster..., en essä jag skrev om kvinnliga musiker för ungefär ett och ett halvt år sedan.
