Vid det här laget står det pinsamt klart att min hjärna inte fungerar som den ska när den nattvakar, och jag var så trött att jag inte orkade med en sammanfattning. Den kommer här.
Årets prisutdelning var tråkig. Det är flera andra som har påpekat det, och jag säger det igen. Så förutsägbar att till och med jag kunde gissa vinnarna. Roligast var Jack Black och Will Ferrells presentation av bästa låt, där de framförde låten som spelas när talen blir för långa - fast med text. »So Boring« kallades den visst. Och Adrian Brodys drift med sig själv när han skulle presentera Oscarvinnaren för bästa skådespelare. Men jag saknade en Adrian Brody i år. Eller för all del en Roberto Benigni. Jag saknade oväntade kyssar, stolakrobatik och galet lyckliga tal. Dokumentärmakaren William McNamara orsakade en mindre jordbävning i Kodak Theatre med sitt tacktal, men det var inte en jordbävning värdig Michael Moore. Och, herregud, kan de inte arbeta ut några riktlinjer för de där tacktalen? Så slipper publiken läsning innantill från en liten lapp? Blake Edwards var föredömlig. Något gaggig visserligen, men han berättade om killen som skottade elefantbajs och skådisen som inte kunde göra ok-tecknet med händerna, de personer han gör film för. Och vilka filmer sedan.
Kläderna, ja. De måste kommenteras. Överlag var det ganska… tråkigt. Det fanns inte någon klänning som stack ut, som Halle Barrys häromåret. Bara de där förbaskade släpen, Sandra Bullocks gräsliga dun- och rosettutstyrsel och Uma Thurmans hiskeliga sjörövaroutfit. Nicole Kidman var vansinnigt vacker. Varför har alltid Diane Keaton på sig handskar, förresten? Är det för att dölja huden på händerna? Det är ju inte snyggt.
Vinnarna. Nej, jag är inte förvånad över att skådespelarna i Sagan om Konungens Återkomst inte var nominerade i någon kategori. Det är ju inte direkt så att man kan tala om någon enskild rollprestation. De gör ett bra jobb tillsammans, och de är som grupp de i så fall ska belönas. Man kan inte säga att Elijah Wood är viktigare än Sean Astin är viktigare än Viggo Mortensen är viktigare än de övriga i brödraskapet. Men varför i hela fridens namn fick de gå hem med en Oscar för låten »Into the West«? Den funkar i sitt sammanhang. Men det är inte, och jag kan inte säga det nog, en bra låt. Det är en bombastisk, urtråkig powerballad. Och allt medan »The Triplets of Belleville«, denna underbara ragtimeinspirerade, trettiotalsdoftande godsak som fortfarande hänger kvar i min hjärna, blev utan. Skandalöst var ordet. Att Howard Shore vann för bästa score är jag inte förvånad över. Han gör ett superbt jobb med Ringen. Men. Det var en film jag faktiskt saknade i vissa kategorier, och det är den sextiotalsinspirerade filmen Down With Love. Jag kan inte påstå att jag gillade storyn, men det är den absolut snyggaste filmen jag någonsin har sett. Den är godis för ögonen och öronen. Det var trist att Daniel Orlandi eller Martin Whist inte hade nominerats för design respektive art direction, men Marc Shaiman gjorde ett fullständigt lysande och lekfullt score för Down With Love. Förutom The Two Towers - och jag tycker att Shore gjorde det bättre i den filmen - har jag inte njutit så mycket av att lyssna på en film.
2:12
Vad fan hände med kvinnorna på den röda mattan? Scarlett Johanson, Sophia Coppola och Angelina Jolie. En av dem nominerad. Annars var det allra mest nominerade män som kom med sina partners och endast nominerade män. Jag vill ju, precis som Susanne Ljung, se lite kläder och flärd. Och dessutom är ju faktiskt kvinnor nominerade de också, goddamit!
2:23
Alec Baldwin och Ben Kingsley. Och Tom Hanks. Helvete, ännu fler män. Och en Sandra Bullock där i mitten. Är det här mannens år? Har de gjort större rollprestationer? Bättre filmer? Vad är dealen? Renee! Äntligen! Och Nicole, där på sidan! Hmm, men vad har de på sig...? Och är de FULLA?
2:53
Billy Chrystal! Jack Nicholson! Michael Moore! Wohoo! Mycket rolig inledningsshow.
Tim Robbins! Ett rätt så långt. Jäklar, jag hade ju helt glömt bort Sophia Coppola. Jag hoppas på sätt och vis på henne, det vore hur coolt som helst om hon vann. Men jag tror fortfarande att Jackson belönas för Ringen.
3:01
Andra rätt för ikväll! Return of the King belönades för art direction. Oerhört kul att se Alan Lee uppe på prispallen, den i mitt tycke helt överlägsna Sagan om Ringen-illustratören.
3:38
Fyra rätt av fyra gissade. Inga överraskningar direkt.
Stings låt var inte alls lika svulstig som bara Sting kan vara. Men den var ganska enformig och trist. Costello... Nja, inte så bra som man kunde vänta sig. Costello, min gamle new wave-hjälte! Vad hände? Lennox. Svulstigast hittills. Varför alla dessa ballader?
4:08
Blake Edwards. Vilken jävla hjälte.
4:21
En, två, tre, fyra, fem... Storslam för Ringen?
Tankar så långt: både Zellweger och Jennifer Garner hade släp på sina klänningar. Varför? Är det något mode? Jag kan inte säga att jag tycker att det är särskilt snyggt, nej. Julia Roberts - störtvacker som bara hon kan vara.
05:02
Holy crap, Howard Shore vann för Ringen. Det var, ärligt talat, lite oväntat. Har de vunnit i varenda kategori så långt?
05:12
Att Catherine O’Hara kunde sjunga visste man efter Nightmare Before Christmas. Att farsan i American Pie-filmerna kunde det var otippat. Rolig, i alla fall i jämförelse med de tidigare nomineringarna.
05:14
Wohoo! Roligaste låten! Jag gillar den som sjutton. Bort med dig, »tråkig så att klockorna stannar«-Costello! Bort med dig, »svulstig så att klockorna gömmer sig«-Lennox! Bort med dig, »träigare än mormorsklockan«-Sting!
05:17
Crap.
5:40
Otroligt kul att Sophia Coppola fick en Oscar för bästa originalmanus. Få se om hon tar hem ännu fler. Och Ringen har tagit hem alla statyetter de var nominerade för så långt. Hoppsan. Själv tycker jag kanske att manuset till Return of the King lämnar övrigt att önska.
5:54
Började gråta när Charlize Theron höll sitt tacktal. Cigaretterna har tagit slut. Och jag känner mig dum. Jag gissade allt rätt, utom score och låt. Hmph.
6:03
Stackars Bill Murray.
6:13
Peter Jackson. Vilken gigant. God natt.
Oscarsgalan del ett
Maken
gjorde det för två år sedan. Nu är det min tur. En minut för minut-genomgång av Oscarsgalan naturligtvis. Kaffet är på bryggning, cigaretterna på bordet och dajmen… nej, den är redan uppäten. Men smörgåsarna finns.
Innan galan drar igång klockan 2 tänkte jag följa
kals exempel och se var jag väljer att lägga mina ägg.
actor in leading role
Bill Murray är helt vansinnig. Älskade honom i Caddyshack, älskade honom i Ghostbusters, älskade honom i Groundhog Day. Har inte sett Lost in Translation, men är helt säker på att han är lysande.
Har däremot sett Pirates of the Caribbean. Tycker att Johnny Depp är fantastisk. Älskar det mesta han har gjort, och i synnerhet tillsammans med Tim Burton. Oscarsmaterial? Nja, Sean Penn är nog ett säkrare kort.
actress in leading role
Jag älskade Nicole Kidmans Virginia Woolf i Timmarna. Det ska sägas att jag var skeptisk, ty Virginia Woolf är min stora hjältinna och en av mina absoluta favoritförfattare. Nicole Kidman gjorde det bra. Charlize Theron gör som Kidman och bär proteser och smink i Monster, och det har diskuterats om skådespelerskor som vågar förfula sig belönas för sitt mod, och inte för sin skådespelarförmåga. Dubbelbottnat, det där. När DeNiro och grabbarna förändrar sitt utseende talas det om »karaktärsskådespel«. Nåväl, jag tror att det är hon som går hem med statyetten.
supporting actor
Fick Tim Robbins en Oscar för Shawshank Redemption? Om inte är det nog dags nu.
supporting actress
Hoppas på Holly Hunter. Tippar Zellweger.
art direction, costume design, visual effects, directing OCH best picture
Ringen! Ringen! Ringen!
music och score
Viktigast för en musikintresserad Maria. Jag tycker att Howard Shore gjorde ett superbt jobb med Ringen. Å andra sidan har han redan vunnit en. Finding Nemo? Och jag hoppas verkligen på att new wave-giganten Elvis Costello belönas med en Oscar. Jag håller tummarna. Snälla, varken Annie Lennox (hur mycket jag än älskar filmen gillar jag faktiskt inte »Into the West«) eller Sting.
När jag inte njöt av
Kim Hiorthøys fantastiska elektroniska dansmusik diskuterade jag med
twisterella-Mattias. Det var givande, och jag fick svar på många av de frågor jag ställde i mitt förra inlägg. Men jag kan inte riktigt släppa ämnet pop vs. rock, det är alldeles för viktigt för att rycka på axlarna åt. Mattias menade att det är viktigt att peka på hur man väljer att kategorisera och skriva om pop och rock, och jag kunde inte hålla med mer. Men sista ordet är inte sagt där. En stor brist i resonemanget är det faktum att inget lyssnande är oskyldigt och helt fritt från fördomar. Om artisten prickar in flertalet rockaxiom kan man nog räkna med att majoriteten av lyssnarna skulle kategorisera det som rock, oavsett artistens intentioner. Om det inte är en uppenbar ironi och medveten drift med det - ta till exempel
Iprenreklamen som väldigt träffsäkert driver med dansbandsgenren, pojkbandsgenren, countrygenren, Loa Falkman och den där tofsgalningen jag har glömt namnet på. Precis som jag skrev häromdagen, skillnaderna skapas i diskursen. Inte tvärtom.
Notera att vi i artikeln inte på något vis försöker definiera pop. Detta på grund av att det är ett så mångbottnat begrepp byggt på så många lager. Rockismerna är däremot enklare att identifiera, eftersom de är den slentrian, de oskrivna regler, som pop/rock-världen styrs av. Metaforiskt är rock de grå stenbumlingarna som blockerar stigarna till det ljusa, öppna fältet, pop.
Mattias i kommentarerna till »Rock the Antirock Loop«
Mattias har sina poänger. Men en sats förutsätter alltid en motsats. Gott och ont, manligt och kvinnligt, ljust och mörkt. I detta sammanhang innebär det att en så självskriven rockism som »autenticitet« alltid innebär en underförstådd och outtalad definition av det icke-autentiska. Det är någonting artikelförfattarna själva konstaterar; »egentligen kan man ta allt vi tror om och vill med popkonspirationen och vända påd et, så har vi en rockism…«. Men vad innebär då det autentiska? Vad har det för betydelse idag, i vår värld?
Ja, det första jag tänker på är industrialismens och modernismens födelse. Kommersens och konsumentarismens uppkomst. Jag tänker på till exempel Madame Bovary, Fru Marianne och Nana. Det här är ingen »ny« diskussion. Den har funnits väldigt länge. Rocken och popen bär med sig ett tungt kulturellt bagage. Och det intressanta i sammanhanget är att »rockismen« i mångt och mycket faller samman med antimodernistiska värderingar, samtidigt som »Popkonspirationen« har drag gemensamma med dandyismen och futurismen. Vi har till exempel »överklassen är korrupt« gentemot »korruption är bra«. Att vara autentisk kan innebära en massa olika saker; det kan innebära att vara ren och oförfalskad. Det kan också innebära enkelhet, genuinitet och äkthet. Att låtar och texter ska skrivas av artisten ifråga kan innebära autenticitet, precis som fabrikstillverkad mat eller snabbmat gentemot hemlagad husmanskost. Äkta känslor är en annan sådan autenticitetsindikator. Men intressantast i sammanhanget är att jag, med flera andra indiefanatiker, hamnar precis i den diskursen. Vi talar om att saker och ting ska »göras av kärleken av musiken och inte för att tjäna pengar«, vi talar om att »massproducerat är blekt« och att »oberoende är bra«. Äkthet. Genuinitet. Oförfalskat. Det vill säga autenticitet.
Jag anser att det är självbedrägeri om man påstår att någonting är icke-diskursivt. Pop är inte ett »mångbottnat begrepp byggt på så många lager«. Pop är Wilde, Marinetti, Baudelaire och Rimbaud. Pop går hand i hand med rock. Det gjorde det redan för två århundraden sedan.
Antirockmaffian har fel
Antirockmaffian har
slagit till igen, och jag borde rimligtvis vara glad åt det. Jag klagar ju på rockmaffian med jämna mellanrum. Men jag är allt annat än glad. Om sanningen ska fram är det oerhört länge sedan jag blev så provocerad av en text - och den efterföljande diskussionen.
Debattartikeln »Loop the Antirock Loop« raljerar över rockismen. Rockism som i rockjournalister och fans övertygelser om vad »bra musik« handlar om. Jag har kallat dem äkthetsfanatikerna vid något tillfälle, de som söker efter »äkthet« i musik: de som slentrianhyllar singer/songwriters för att de gör sin egen musik, de som vill ha »genuina känslor«. De som använder uttryck som »bredbent rock« och förankrar »det genuina« i en bluestradition. Praktiska exempel är Anders Nunstedts krönikor och recensioner under Rolling Stones-turnén förra året. Ett annat praktiskt exempel är White Stripes-intervjun i Sonic #10.
Jag gillar det inte heller. Jag har redan skrivit om hur vansinnigt det är att ett fantastiskt popband som Essex Green inte fick någon uppmärksamhet förrän de doppade fingrarna i bluegrassgotteburken och blev trista (ja, de två första Elephant 6-skivorna som gavs ut av Kindercore är faktiskt bättre. Neopsykadelia och jangel blir nästan inte bättre än såhär). Och jag kan inte förneka att det faktiskt finns en distinktion mellan pop och rock i den europeiska musiktraditionen, och att pop är hopplöst undervärderad. Jag kan absolut inte förneka att rock associeras till sådant som autenticitet, seriositet och kompetens (en vanlig invändning mot många av artisterna som finns i min skivsamling - TVP, the Smiths eller varför inte det aktuellare exemplet Niccokick - är att »de kan ju inte sjunga!«), medan popen då å andra sidan blir trivial och plastig, ibland till och med oproffsig. Jag håller med »Popkonspirationen« att rockism har ett samband till en traditionell uppfattning kring manligt och kvinnligt, där rock ska »spelas med skrevet« och tjejer antingen inte kan spela, blir till bagatellartade parenteser i rockens kanon, eller är nickedockor utan annan talang än sångröst.
Men ändå. Popkonspirationens föresatser är goda, det vill säga att göra en förändring. Men de gör exakt samma sak som rockisterna. De hyllar popen för att det är antirock, allt som rockismen inte är - camp istället för hetero, feminin istället för maskulin, artificiell och inte genuin, hjärna istället för skrev - och det innebär att de presenterar sanningar. Postulat. De hamnar i en klassisk livmoderfeministisk återvändsgränd, »ja, det finns faktiskt skillnader, men våra egenskaper är BRA«. Det förändrar precis ingenting.
Nu råkar jag ju vara en stor anhängare av poststrukturalistisk teori. Jag anser att dikotomier och sanningar ska brytas upp och synas i fogarna. Jag önskar att Popkonspirationen insåg att kategorierna pop och rock är precis lika tomma på innehåll, precis lika teoretiskt ointressanta, som kategorierna kön och genus. Det finns ingen inneboende sanning, ingen kärna. Skillnaderna skapas i [den rockjournalistiska] diskursen.
Men det tar inte slut där! Nu är det ju en gång för alla så att pop och rock handlar mer om attityd och inställning snarare än om musiken, allt enligt Popkonspirationen. Jag skulle definitivt säga att ett band som The Darkness är subversivt, eftersom de kombinerar bredbenthet, maskulinitet och kön, det vill säga rockismer, med camp. Det gör rockisterna konfysa. De tolkas som ironiska, något som bandet själva tillbakavisar. The Darkness frontalkrockar med förväntningar. Men det skulle inte Popkonspirationen hålla med om. The Darkness lek med konventioner skulle göra dem till pop per automatik. Och här hänger jag inte med längre.
Ni förstår, jag tycker inte att man helt kan skilja på praktik och teori vad gäller musik. Jag har vänt och vridit på argumenten, och enligt all logik skulle Popkonspirationen inte kunna tycka att någonting är bra om man inte känner till artisten i överhuvudtaget. Någonting som låter som vän pop skulle lika gärna kunna vara bredbent rock, för allt hänger ju på vad de tycker och tänker. Och då förstår jag verkligen inte hur man kan älska musik. Då älskar man idéerna bakom musiken, och inte musiken. Ta en artist som Momus till exempel (missförstå mig rätt, jag gillar Momus en del, men för argumentationens skull):
Premiss 1: Allt han gör och är förkroppsligar pop.
Premiss 2: Jag tilltalas inte av hans musik.
Slutsats: Jag gillar Momus i teorin, men inte i praktiken.
Whatthefuck? Går det verkligen att resonera så? Tja, efter vad jag har förstått så: ja. Enligt dem. Alla artister som inte har en viss estetik blir automatiskt diskvalificerade från att gillas. Är det inte
él eller
Les Disques du Crépuscule eller whatever ska det inte heller finnas i skivsamlingen. Ja, jag vet inte. Det känns lika tomt som att ha en lägenhet med sextiotalsinredning och en massa dansk design, men inte en enda kontemporär tidning eller bok. Så. Förbaskat. Ytligt. Och det lustiga är, att om man bara lyssnar på band för att det har »rätt« inställning - estetiken är »riktig« - så blir det ju fullfjädrad rockism av det hela.
Jag hoppas att jag aldrig kommer att lyssna på musik på det sättet. Anledningen till att jag föll för Fosca var att de tilltalade mitt hjärta och retade min dansnerv. Att sedan sätta sig och läsa texterna och inse hur smart och genomtänkt det var, förhöjde upplevelsen. Men jag skulle aldrig låta det utgöra upplevelsen allena. Om det gör mig till en rockist, ja, so be it.
Och slutligen: nej, twisterella. Det blev inte det »slutgiltiga lustmordet på rockisterna«. Allt ni gjorde var att säga att rockisterna har rätt, fast fel.
Uppdatering: Det ska tilläggas att Popkonspiratonen är namnet artikelskribenten gömmer sig bakom. Artikeln är publicerad på Twisterella.