Musiknörderi, skivsamlande och tjejer

De är män. Skivsamlaren, popnörden och musikälskaren. Det finns inga kvinnliga motsvarigheter, i alla fall om man frågar de stockkonservativa fyrtioåringar som hänger på skivmässor och har tummade exemplar av Record Collector i byxfickan. Under mina få år som skivsamlare och popnörd har jag stött på den uppfattningen i mer eller minder förtäckt form. Vissa har sagt det rakt ut. Andra har låtit mig förstå att de betvivlar min äkthet på andra sätt; som att ifrågasätta min förmåga att skriva om musik för att jag »inte har koll«. Eller att förbise mig när jag står i dj-båset tillsammans med killar - de antar helt enkelt att jag är en flickvän, önskare eller groupie. Summa summarum, jag har aldrig upplevt könsdiskriminering så starkt som i musikkretsar.

»I don’t believe that men can be feminists as I don’t believe men are oppressed as women«, sager Au Pairs sångerska i In the Fascist Bathroom. »Men can be sympathetic to feminism, and men are obviously victims of stereotyping, but that stereotyping makes them the oppressors, not the oppressed«, fortsätter hon. I några minuter är jag benägen att hålla med henne.

Att kvinnliga musikälskare misstänkliggörs är inte någon större nyhet, och få gånger är det så uppenbart som när pojkbandsfenomenet diskuteras. Det är nämligen aldrig så enkelt som att man bara gillar musiken, nej, man har romantiska fantasier om de skönsjungande pojkarna. Beatles kvinnliga fans svimmade på grund av Liverpoolgrabbarnas dragningskraft, deras manliga fans diggade musiken. Varför får det aldrig handla om musiken? Bara om musiken, ingenting annat? Och varför får sådan musik som riktar sig till och tilltalas av tjejer så oerhört låg status, trots att Nickelback inte är ett dugg bättre? Genusteoretikern Gayle Wald har en förklaring. Hon menar att pojkband saknar så kallat »authenticating space«, det vill säga troper som förankrar musiker som autentiska och äkta. Minns till exempel Jennifer Lopez försök att bli trovärdig genom singeln »Jenny From the Block«, som i text och bild placerar henne i Bronx kvarter. »Gatan« är just en sådan autenticitetsgivande trop, liksom »garaget«. Och dessa är i sin tur genomsyrade av testosteron och machismo. Ett band som Backstreet Boys kan således aldrig bli »äkta«, trots att de har kämpat lika mycket som något annat band. De har nämligen kämpat på arenor som har konstruerats kvinnliga.

Jag kommer på mig själv med att tänka att det är skönt att jag lyssnar på alternativ musik. Det är också en tanke som varar i ungefär fem sekunder, för inte heller det området är befriat från misstänkliggörande av kvinnliga fans. Man har ungefär en identitet: som flickvän. Tjejer som gillar att samla på obskyra skivor har blivit påverkade av sina pojkvänner, brukar det heta. Eller också har de fått sin smak av pojkvännerna. Det är det eviga problemet för kvinnor, antar jag. Feministteologen Mary Daly menar att kvinnor får status genom sin attraktionskraft och de män med vilka hon är sammankopplad. Jungfru Maria är ett ypperligt exempel. För sig själv är hon en enkel, judisk snickarhustru. Som Guds moder blir hon dyrkad varje dag, världen över. Eller ett aktuellt exempel: Lisa Miskovsky får större kredd när hon produceras av Jocke Berg. Kvinnans status är härledd, inte manligt förtjänad. Min skivsamling är en förlängning av makens, inte en egenhändigt införskaffad skatt. »Fästmön, det är din populärkulturella identitet« sade någon skämtsamt till mig för ett par veckor sedan apropå makens vana att nämna mig i sina texter. Jag blev livrädd. Jag vill inte vara »Johan Jacobssons fru«, jag har en egen identitet som musikälskare, som skivsamlare och skribent. Jag hade både smak och skivsamling innan jag träffade maken. Självklart har han påverkat min musiksmak, det är lätt hänt när man har bott ihop i tre år. Men det förändrar inte att jag har påverkat honom i lika hög grad.

Jag blir aldrig bekräftad som en musikintresserad individ och ännu mindre stöttad i min identitet som "musiknörd". […] Jag hatar era kulor som gör er självklara herrar över mig, som håller mig på plats och aldrig kan ge mig respekt. Jag fattar varför tjejer inte visar sitt intresse för musik, vem orkar hålla på när ingen tror en, respekterar en, bekräftar en, uppmuntrar en och stöttar en. Ingen kommer någonsin uppskatta mig för att jag är den jag är, det kommer jag få kämpa med hela livet, ingen kille kan fatta hur det är att vara tjej och ingen kille är så hård som jag.

Ur Märta Myrsteners kontroversiella krönika om förtryck

Jan Gradvall konstruerade nörden som manlig i sin text om Housemartins. Och nörden är manlig. Det är [o]lustigt, det där. Tjejer tycks helt enkelt inte vara nördiga på samma sätt som killar. Samlarobjekt, musikgenrer och intressen som konstruerats kvinnliga har helt enkelt inte status. Killen som samlar på Star Wars-leksaker är en nörd. Tjejen som samlar lika passionerat på barbiedockor är det inte. Varför? En förklaring tycks vara föreställningen att killen samlar för samlandets skull, medan tjejer samlar för föremålets bruksvärde eller dekorativa / estetiska värde. Jag misstänker att det är därför skivsamlandet är ett av de områden där genuskonstruktionen är som starkast i nördrelaterade områden. Där kan det inte handla om samlande för samlandets skull - då blir det filateli av det hela. Skivor har bruksvärde och det är musiken, det estetiska värdet, som ska stå i fokus för samlandet. Det blir en nödvändighet att profilera sig mot det »kvinnliga samlandet«. Kvinnorna trängs undan och nedvärderas till »dom som köper skivor för att de gillar en låt« och »inte bryr sig om rariteter och pressar«. Det är sånt jävla skitsnack, för det finns kvinnliga skivsamlare, och det är en sådan inställning som gör att jag förnedrar mig själv. För det var det jag gjorde när jag rättfärdigade mitt dyra inköp av en unik press genom att säga att jag »inte hade låtarna«. Vem försöker jag lura? Jag är skitstolt över att jag äger den skivan. Och om jag bara brydde mig om musiken i sig skulle jag sitta och ladda ner musik från Soulseek, inte hänga framför e-bay för att köpa skivor jag saknar i min samling. Och jag är så glad åt att min make och mina manliga vänner kan respektera, ge mig uppskattning för och bekräfta min identitet som musiknörd. De har insett att deras identiteter inte hotas av det. Det borde fler göra.

2004-03-24 17:30 | permalänk | |

Att skapa pop

 Det går inte att låta bli att bli påverkad av den första generationens amerikanska musikjournalister. Maken gillar visionären Lester Bangs bäst, själv är jag en ivrig påhejare av Greil Marcus. Intellektualiseringar och feministiska tankegångar parat med skarpa iakttagelser, personliga reflektioner och ett flödande språk - och jag är i musikjournalisthimlen. Glöm recensionerna. Marcus skriver korta essäer.

När jag först kom i kontakt med musikjournalistiken förundrades jag över att man i överhuvudtaget kunde dras till den. Jag funderade över vad poängen möjligen kunde vara: musik är trots allt någonting väldigt handfast. Play, snurr, och sedan sköna toner som påverkar dig. Musik som estetik och förnimmelse. Att läsa om musik vore således som att rita en smörgås när man är hungrig. Vad jag inte insåg då kan jag se idag: att uppleva musik är inte bara förnimmelser. Det är hjärna också. Greil Marcus skriver om detta i In the Fascist Bathroom, och för fram tesen att musikens dragningskraft inte ligger i dess symboler - tankeinnehåll, ackord, melodi - utan att musiken dekonstruerar dem, ger lyssnaren en möjlighet att skapa egna symboler, placera dem i våra liv. »Did I listen to pop music because I was miserable, or was I miserable because I listened to pop music?« frågar sig Rob i popbibeln High Fidelity av Nick Hornby. Sanningen ligger sålunda någonstans mitt emellan. Pop skapar oss, och skapas av oss.

Det är dem jag tycker bäst om. Skapelseberättelserna. Sådan musikjournalistik tycker jag bäst om. Det spelar ingen roll om de är publicerade på nätpublikationen Twisterella, i Sonic, eller i fanzinet Careless Talk Cost Lives. Om de är affekterade eller tillbakalutade. Men det som slutligen fick mig att falla för musikjournalistiken, var att inse att det inte handlade om musik som förnimmelse - utan om den skapelseprocess i vilken musiken blir vår egen. Utsnitt ur livet, om man så vill. Jag tycker att det är roligt att läsa teoretiska utläggningar och torr historia, och jag tycker att det är roligt att läsa faktaspäckade artiklar om genrer, artister och företeelser. Men det som får mig att gråta av beundran är berättelserna som ger musiken liv.

2004-03-23 00:30 | permalänk | |

En popsnobb om älskad melodifestival

 Så det är melodifestival. Och det har tydligen varit det i ett par veckors tid också. Jag har, trots att min musiksmak ser ut som den gör, aldrig riktigt slutat bry mig om melodifestivalen. Inte förrän nu, det vill säga. Jag tillhör generationen som blir grymt nostalgisk av att höra lilla Sandra Kims »J’aime la vie« eller Johnny Logans »Hold Me Now« och som lätt skulle kunna parodiera Herreys danssteg utan att tänka efter två gånger. Jag var en av de småtjejer som satt och höll hårt, hårt i tummarna när det stod mellan Orup och Tommy Nilsson i finalen 1989. Och jag tillhör dem som tycker att melodifestivalen har förflackats.

Det var naturligtvis annorlunda på åttiotalet. Hade man inte nått den ljuva tonåren ännu var man, om man inte gillade hårdrock, nere med schlager- och tuggummipopen. Det fanns bara två tv-kanaler och schlagerfinalen var en familjefest. Om man sedan indoktrinerats så hårt att melodifestivalen, och den påföljande Eurovision Song Contest, var någonting man absolut inte fick missa, ja, då stannade man troget framför tv-n. Trots att man var tjugofyra och betydligt hellre lyssnade på en Belle & Sebastian-bootleg med »Poupée de Cire, Poupée de Son«. Ja, några år var man ju förstås »ironisk«. Någon gång i mitten av nittiotalet, skulle jag tro. Man satt med sina polare och låtsades att man inte brydde sig, fastän man gjorde det. När jag började plugga på universitetet tyckte jag »skit samma, vem bryr sig?« och viftade glatt med min schlagerfetisch.

Nu är det inte lika roligt längre. Jag orkar faktiskt inte bry mig. Det började någon gång 1993, när telefonröstningen infördes i schlagerprotokollet. Och sedan gick det bara nerför. Expertjuryn försvann helt till förmån för folklig och jättedemokratisk och usel folkomröstning. Det började sändas »inför«-program där bidragen presenterades och kommenterades. Anders Berglund och liveorkestern ersattes av förinspelad musik. Men det allra värsta är de delfinaler som introducerades för ett par år sedan. Att de skulle »höja musikens kvalitet« är bara bullshit - det är precis samma bidrag, av precis samma låtskrivare, som kommer in år efter år. Samt något helt otippat kort, som Roger Pontare eller E-type. Det är ingen »kvalitetshöjning«. Det är bara tittarsiffror och pengar som hägrar för SVT.

Popteoretikern och musikskribenten Alistair Fitchett reder ut musiksnobberiets plats i sin bok Young and Foolish: A Personal Pop Odyssey, och det är på sin plats att citera honom här:

So whilst Hamilton might say that amongst the requirements for Pop is for it to be mass produced and accessible, it’s also true that the very idea of exclusivity within this context […] serves to heighten the experience. It IS to do with feeling ‘Special’, and you can’t deny that’s a Pop Emotion, surely?
Fitchett skulle antagligen kräkas om han visste att jag citerade honomi en text om schlager. Å andra sidan pekar citatet på en av grundförutsättningarna för schlagergenren i överhuvudtaget. I regel är schlagerlåtar inte något tecken på högkvalitativ låtmakarkonst. Texterna är en pekoralfest och låtuppbyggnaden kan knappast vara enklare. Jag gillar det så, schlager ska vara lite kitsch och paljetter och ha en tonartshöjning någon gång i mitten av låten. Och den enda anledningen till att jag, en popsnobb, har fortsatt att bry mig i alla dessa år är att det händer en gång om året. En gång när man kan heja på en Charlotte, fastän hon inte är en Julie Ruin. Eller på en Arvingarna, fastän de inte är Popsicle. Det handlar inte om musik som faller mig i smaken, det handlar om exklusivitet. Regelverket har varit sådant att vinnarlåtarna inte får spelas innan den stora finalen. Eller ges ut på skiva. Man fick höra vinnarbidraget två gånger innan den gick upp på den europeiska storscenen. Inga möjligheter att kritisera eller ledsna, med andra ord. Bara utrymme för lite trevlig masshypnos. Och nu: deltävlingar. Fem stycken, om jag har förstått det rätt. Och en storfinal. Seriöst, alltså. Ville jag höra låtar av schlagerklass sex veckor i rad skulle jag följa Fame Factory och deras veckofinaler. Vad är skillnaden mer än att Fame Factorys elever är oetablerade artister, medan schlagertävlingarna kan slänga in Anne-Lie Rydé och Lena Ph i startfältet? Den exklusiva galaglansen har övergett schlagern. Det finns ingen poäng med att bry sig om den längre. Nu har ju till och med den internationella finalen brutits upp.

Om det land jag hejat på mest:
När Island gör Hubba Bubba-pop gör de schlager bäst.

Om de bästa schlagerbidragen genom åren:

2004-03-17 16:05 | permalänk | |

Demondemon

 Igår läste jag på La Musiks hemsida. Ett av menyvalen på denna musiktidnings digitala smakprov av vad den tryckta dito har att erbjuda, var »osignat«. Och där syntes det, det förhatliga ordet »demo«. Sonic plockade bort sina demosidor för ett år sedan, ungefär. Och det är bara en av anledningarna till varför Sonic är en bättre och mer genomtänkt musiktidning än vad La Musik någonsin kommer att vara. Häng med en stund till, snart ska jag förklara varför.

Igår såg jag också stockholmsavsnittet av This Is Our Music. Anmärkningsvärt, men inte förvånande, många av de artister som hamnat i sökarljuset nämnde den nya teknologins betydelse för att göra, spela in och distribuera sin musik. Och det är ju en av poängerna med This Is Our Music - att peka på den DIY-kultur som faktiskt finns därute, och kanske att till och med inspirera andra att göra samma sak. Inte är det särskilt underligt att storbolagen skakar av skräck, köper upp indiebolag och lobbar för att »exklusivitet är snobbigt, tillgänglighet är folkligt« i diverse prisgalor (jag har sagt det förr, och jag säger det igen: en majoritet gör ingen sanning, vare sig det gäller musik, tro eller politik. Och »svårtillgängligt« är inte detsamma som »snobbigt«). Om alla skulle göra som Stefan och Mattias, som ljuvliga Action Biker eller sköna Lars Blek, då skulle storbolagen gå miste om en massa stålar. Klart att de är rädda. Klart att de jobbar för att skatten på inspelningsbara cd ska rekordhöjas. Klart att de, om de har något vett i kroppen, vill ta död på alla uns av kreativ och spännande självproduktion. De har bara att förlora på den.

Termen »demo« antyder att vi fortfarande befinner oss i en musikevolutionär limbo. Utvecklingen har inte stagnerat, men det har värderingarna. I en tid där var och varannan datoranvändare har tillgång till cd-brännare, avancerade musik- och inspelningsmöjligheter och den enorma distributionsskatt som utgör internet, har demon ingen egentlig plats. Dess enda syfte är ett hägrande skivkontrakt, och frågan är om det verkligen behövs. Jens Lekman fick sitt enorma genombrott tack vare nedladdning och fildelning. Han hade inte behövt hjälp av Service för att hamna på singellistan. Att ett skivbolag sedan kan innebära ekonomiska, logistiska och praktiska fördelar är en helt annan fråga. Att signas borde däremot inte vara ett självändamål - det finns andra vägar att nå ut med sin musik. George Michael, som häromveckan meddelade att han fortsättningsvis endast ska ge ut sin musik på sin hemsida, är föredömligt modern. Prince, som häromdagen meddelade att han vill att samtliga storbolag ska ge ut hans skiva - »för att alla ska få en del av kakan« - är det inte. Fansen tjänar inte på det. Inte skivköparna heller. Bara storbolagen själva.

Demon borde ha dragit sin sista suck vid det här laget. Om musikmedier inte kan behandla egenproducerade skivor seriöst borde de allvarligt rannsaka sig själva. Och det är därför Sonic är en bättre och mer genomtänkt musiktidning än La Musik. Det saknas ingenting från tidningen. Tvärtemot är det någonting som har tillförts den. De musikskapare som uppmärksammades på demosidorna får nu komma till tals på plocksidorna och höras i recensionsblocket. Sonic gör ingen skillnad på band och band, de osignade banden blir inte nedlåtande undanskuffade till en egen hörna. Som om deras musik inte var på riktigt, eller lika mycket värd som signade band. Där varenda liten plastbit, oavsett snyggt tryck eller hemmagjort omslag, betyder lika mycket. Där ingenting delas upp i signat och osignat, utan behandlas för vad det är: bra musik. Nu väntar jag bara på att P3 Demo, ett schysst program med en vettig programledare, ska byta namn. För innan dess får de inte spela Action Biker.

Skivor att hämta hem digitalt: Fukk God Let's Create är ett mp3-baserat skivbolag. De nedladdningsbara skivorna kommer komplett med skivomslag i pdf-format. Samlingsskivan Flirt består av en samling trevliga kärlekslåtar med bland andra The Shermans, Cinerama och Of Montreal, tack vare Exellent Online.

2004-03-15 16:35 | permalänk | |

Manifest

 Joakim Hertze frågar varför andra bloggar. För egen del är det kopplat till en helt annan, mer övergripande fråga: varför jag skriver. Och svaret på det är enkelt, det beror på att jag måste. Att uttrycka sig i skrift är det enda jag någonsin har velat med mitt liv.

Anledningen till att jag började med 45RPM är något mer komplicerad. Under årens lopp har jag gått flertalet skrivarkurser, och mina lärare sade allihopa att jag skulle sluta gömma mig bakom kurser och försöka publicera mig istället. De har rätt i att jag är feg. Men deras omdömen innebar också att jag drabbades av en förlamande skrivkramp, en skrivkramp som till och med gjorde att jag hade svårt för att skriva tentor och akademiska uppsatser. Jag ställde alltför höga krav på mig själv. Att ha 45RPM har inneburit att den skrivkrampen börjar släppa. Det är ett prestige- och kravlöst skrivande, och de snabba uppdateringarna medför en tidspress som gör att jag inte kan sitta och fila på en mening i fyra timmars tid. Det har haft en väldigt förlösande effekt på mitt övriga skrivande, jag har insett att jag hellre måste se texten i sin helhet än som små, små beståndsdelar. Precis som jag jobbade innan Den Stora Skrivkrampen.

Om musik har jag skrivit i ungefär fyra års tid. Det var då min första knägång publicerades på twisterella. Det var min make, som sitter i redaktionen på Sonic som uppmuntrade mig. Och varför inte? Jag älskar musik, och jag tycker att det är vansinnigt roligt att skriva om musik. Jag vill inte skriva morgontidningsjournalistiskt. Jag har prövat på det, och jag kände mig stilistiskt och uttrycksmässigt stympad. Då föredrar jag att använda min fantasi och mina ord för att försöka förmedla hur någonting låter eller hur det får mig att känna. Och så länge jag skriver om musik känns det som om jag faktiskt har någonting viktigt att säga. Om någon går ut och köper en skiva som jag har pushat för har jag gjort någonting bra. De små banden och de små skivbolagen ligger mig varmt om hjärtat, och kan jag stötta dem på något annat sätt än att bara köpa deras skivor är jag lycklig. Jag tycker dessutom att det behövs en motvikt till den etablerade musikjournalistiken. Det finns visserligen redan nätfanzines som tar upp helt annan musik än Sonic, La Musik och Groove, men jag misstänker att jag når ut till en helt annan läsekrets än vad twisterella gör, vilket är givande, jätteroligt och - har jag insett nu - en utmaning för mina förmågor som skribent.

Så där. Mitt manifest. Det kanske behövs ett sådant.

2004-03-13 18:55 | permalänk | |

Smått om gott

 Morrisseyskivan ute i maj: Morrissey släpper som bekant den nya skivan You Are the Quarry den sjuttonde maj i år (Norges hundranittionde födelsedag, för övrigt). En fascinerande popstjärna, Morrissey. Om han inte svänger runt med en knippe påskliljor i händerna får han Los Angeles latinos att dyrka honom. Första singeln, som släpps en vecka innan albumet, blir »Irish Blood, English Heart«. Han framförde den på konserten i Stockholm häromåret, och om You Are the Quarry bara är hälften så bra som den lär den vara riktigt, riktigt bra. Innan dess kan man läsa Mark Simpsons utmärkta »psykografi« Saint Morrissey, boken som ger genomtänkta, humoristiska och ibland skrämmande förklaringar till Morrisseys udda beteende.

Kevin Shields-intervju: Det var bland andra Pet Shop Boys, Stone Roses och Dinosaur Jr. som fick skåningarna i Radio Dept att plocka upp gitarrerna och göra egen musik. De droniga gitarrmattorna på »Lesser Matters« fick dock Sveriges samlade musikjournalistkår att vika sig dubbla av shoegazingnostalgi. My Bloody Valentine - som i princip definierar shoegaze - släppte sitt debutalbum Isn't Anything 1988, nu ger sångaren Kevin Shields en intervju om popåren i the Guardian och bryter närmare tolv års tystnad. [via MeFi]

Ny, lovande blogg:

Du tar inte upp kampen med geniförklarade Aretha Franklins tolkning av All the men's horsespå en skiva utan att få stöta och blöta frågan om du har rätt att gestalta erfarenheterna sångtexterna bygger på innan du ens flyttat hemifrån. Det är inte helt rättvist att genast vifta med en Janis Joplin, en Eva Cassidy och en Patsy Cline utan att tänka på att tonåren är en häxkittel av nya situationer och starka känslor.
Bloggen Ord på burk om den sjuttonåriga, brittiska soulsångerskan Joss Stone. Jag hoppas att den här tjejen skriver ännu mer om musik, för det här inlägget gav mersmak.

Egoreklam: Min nästa dj-spelning blir tillsammans med Hanna den 23/3 på klubben Krisma. Om någon någonsin har undrat vad det är för musik jag egentligen skriver om kan det vara en idé att komma dit. En tisdag visserligen, men inträdet är gratis. Mer info om klubben här.

2004-03-13 02:10 | permalänk | |