Veckan som gick innan mitt och Johans bröllop var antagligen sommarens varmaste vecka. Perfekt tajming, som vanligt. Priset man får betala för att ha mjukt och blankt hår är att man inte får tvätta håret när man ska sätta upp det, annars går det inte att tupera. Ingen tupering, ingen håruppsättning. Följdaktigen har jag antagligen inte sett värre ut än de två dagar som föregick bröllopet. Jag hade fått en megafinne vid näsan och svettigt hår. Och det sägs att man aldrig ska vara vackrare än när man gifter sig. I beg to differ.

Dagen innan bröllopet var det mesta gjort. Jag hade äntligen haft min möhippa, och bara det var ju en känslomässig dalbana. Jag hann till och med misstänka att möhippan skulle ske efter bröllopet, vilket naturligtvis ledde till både krokodiltårar och ångest. Orkidéerna vi skulle använda till dukningen höll sig gudskelov vackra. Placeringskorten som jag satt och slet med in i sista sekund, perfektionist som jag är, blev jättefina. Dukningen var perfekt. Och jag som trodde att jag var en brud som inte brydde sig om sådana fåniga detaljer som färgtema (lila, blått och silver till inbjudningskorten och tackkorten, lindblomsgrönt, grått och silver till dukningen). Kanske fanns det en bridezilla i mig trots allt. Apropå bridezillas, så har jag och Johan aldrig bråkat så mycket som under den mest hektiska planeringsperioden. Jag trodde inte att man kunde bråka så mycket över en bordsplacering. Och jag kunde sova gott, efter The Wedding Singer och en Stilnoct.

Frukosten var inhandlad med omsorg och eftertanke. Ostfrallor och rökt skinka, det enda jag har kunnat få i mig vid livskriser och prövningar. Men när jag satt där vid köksbordet, med en skinkmacka i ena handen och ett förnuft som skrek att jag inte skulle få äta någon lunch, kunde jag inte få i mig en tugga. Min mage svek mig och jag var mycket besviken på att berövas en frukost för gudar.

Jag kände mig faktiskt inte särskilt nervös. Det kändes som om det var mycket värre att åka Fritt Fall på möhippan. Det kändes som om min nervositet begränsade sig till fjärilar i magen och darr i benen. Men självbedrägeriet avslöjades när jag nära nog kräktes vid busshållplatsen på väg till frisersalongen.

De är fantastiskt trevliga på Salong Que på S:t Eriksgatan i Stockholm. Om det inte vore för Kattis och Maria skulle jag ha varit ett nervvrak. Kattis, som gjorde mitt hår, beklagade sig över att ingen hade tänkt på att ta med sig champange. Jag satt och smuttade på det nybryggda kaffet och njöt av att inte göra någonting annat än att sitta. Låt mig här förklara att kaffe är mitt liv. Jag älskar mitt kaffe. Jag behöver mitt kaffe. Jag kan inte överleva utan kaffe. Och jag hade sannerligen inte tänkt på att brygga en kanna där jag satt med en ynklig skinkmacka och en bröllopsdag framför mig. Sådant tänker man inte på när man är stissig och stressad. Men får man en kopp kaffe hos frissan kan dagen inte bli någonting annat än fulländad. Sminkösen Maria sade att hon aldrig hade sminkat en brud som hade så lite ringar och påsar under ögonen som jag. Det var väldigt roligt att höra, även om hon säger det till varenda brud hon sminkar. Man känner sig lite speciell då.

Ombyte hemma hos svärföräldrarna. Det är faktiskt det enda jag ångrar under dagen. Min nervositet hade försvunnit under tiden jag befann mig på Que, och så äntrar man en lägenhet där fullständig kaos råder. Som om man inte vore nervös nog! Vi åkte dock ut till Långholmen tillsammans med fotografen, vilket blev en fullständigt härlig stund för oss. I början kändes det riktigt fånigt att fotograferas, vilket syns på några kort -- stelare människor har väl aldrig funnits? -- men snart småpratade och skrattade vi, lyckliga, avslappnade och förväntansfulla.

Röka cigarett.
Röka ännu en cigarett.
Och så en tredje.
Klockringning.
Gaah.

En av gästerna kom inrusande i förrummet när vi stod och väntade på att gå in, hela brudföljet. Hon såg lite panikslagen och förvirrad ut innan hon rusade in i kyrkan och tog plats. Ett sådant litet intermezzo tar även det udden av nervositeten.

Vigselakt.
Fan, jag tappar skorna.
Vad händer nu?
Samuel sjunger Smoke and Steam. Gud vad fint. Lite annorlunda arrangemang, det låter ju nästan bättre än originalet. Han har sneakers på sig! Sneakers? Vita sneakers!
Vad händer nu?
Prästen sjunger fel! Gott in Himmel, sådant går ju inte för sig.
Vad händer nu?
Ringväxling! Shit, Jens har inte öppnat burken och Johan står och fipplar med den i en halv evighet. Och så ska löftena läsas. Ja, det har jag koll på. Jag har övat på dem på vägen till frisören. Men jag måste läsa innantill i alla fall. Vi har skrivit gemensamma löften som jag tycker är jättefina. Kanske inte det mest originella som någonsin har förekommit, men de är våra och våra allena och därför blir det de finaste löften som någonsin blivit upplästa i en kyrka.
Vad händer nu?
*snabbtitt på prästen*
Just ja, vi ska sätta på varandra ringarna. Det går trögt.
*snabbtitt på prästen*
Knäböj. Fan, jag tappar skorna.

Och under hela den underbart korta långa stunden hinner jag tänka tusen tankar och känna tusen känslor, men inte en enda tår faller från mina ögon. Jag har alltid varit sådär kyligt analyserande, aldrig känt mig riktigt delaktig i någonting -- ungefär som om jag vore en skådespelare i en teaterpjäs -- men jag känner mig fullständigt närvarande, förvirrad och känslomässigt naken. Jag hinner registrera vissa gäster och några turister som sitter och tittar på längst bak i kyrkan, men hör ingen hosta, jag hör ingen viska, jag hör ingen skrapa med fötterna. Ingen har med sig barn, men jag tvivlar på att jag skulle höra några barnskrik. Sinnena fungerar selektivt -- vissa intryck är ljust superskarpa, andra utsuddade och grovkorniga.

Det var en av sommarens vackraste dagar. Det var också en av sommarens varmaste dagar. Kyrkan, som var skuggig och sval när vi mötte vigselförrättaren, hade förvandlats till en norrländsk bakstuga. Fuktig och varm luft som bildar kondens på fönstren. Fuktig och varm luft som gör att håret vid tinningarna och pannan krullar sig och man helst vill byta om till bikini och lägga sig på några klippor vid Mälaren. Och där satt vi, inne i en minimal brudkammare, och vi hinner inte blaska av oss i ansiktet innan det är dags att gå ut och möta gästerna.

Kramkalas. Alla våra gäster ställde sig på rad och kramade om oss. Jag kramade människor jag inte hade sett förut. Slöjan kom i kläm och ryckte mig i håret, kram efter kram. Ännu fler kramar. Och ännu fler människor jag inte hade träffat. Det var... ja, överväldigande, minst sagt. Och det var överväldigande att se att så många kompisar hade bytt om till fina kostymen och slips, trots att det var en av sommarens varmaste dagar och kyrkan hade förvandlats till en bakugn.

Jag och Johan stannade kvar och pratade med gäster som inte skulle komma på middagen. Skakade i hand, kramades lite till, pratade. Vi var kvar när de sista middagsgästerna hade försvunnit till svärföräldrarnas innergård. Mina skor klämde. Jag hade verkligen kämpat med de skorna, haft på dem varje kväll i en månads tid, och de kändes bra. Men en sak har jag lärt mig om bröllop, och det är att om någonting känns på ett visst sätt är det antagligen bara lögn och bedrägeri. Det var de dyraste skorna jag någonsin har köpt i hela mitt liv, och jag klarade inte av att ha dem en hel dag.

Det största problemet med bröllop är antagligen att man inte hinner umgås med folk. Där är de alla samlade; hans släkt, min släkt, våra gemensamma vänner, mina barndomskamrater, hans barndomskamrater. Och man har bara tid att byta några ord med dem. Jag insåg snabbt att det är både ohyfsat och riktigt trist för andra gäster om man ägnar för mycket tid åt vissa. Och trots att jag anser mig själv som en god värdinna var det svårt inte bli frustrerad när den där personen man inte har träffat på två år är på plats, och man inte kan ägna en massa tid åt att umgås med just honom eller henne.

Mottagningen var lyckad. Pappa skålade i champange och syrrans sambo imponerade med sin sociala förmåga när han stod och serverade champange, trots att det var första gången han träffade både mig och Johan ("Jag älskar bröllop", förklarade han sedan). Svärmors vänninas döttrar förklarade att de nästan grät i kyrkan för att jag var så vacker. Heh! Sånt är kul att höra. Den chartrade bussen som tog oss ut till Långholmens Folkhögskola gjorde "the grand tour" och våra mödrar berättade om ställen som var viktiga för mig och Johan -- där vi träffades första gången, där vi gick på date, var vi bodde -- på rikssvenska och pitemål, respektive. Det var otroligt gulligt gjort och jag blir varm i hjärtat bara jag tänker på det.

Middagen var lyckad. Våra musiker anlände sent -- den ena hade inte förstått att han var bjuden på middag och var på väg hem, när jag ringde honom och förklarade att han naturligtvis måste komma. Maten var fantastiskt god, talen jättefina. Syrran höll ett otroligt roligt tal om min skivsamling och förmodat goda smak, vilket föranledde några förvånade skratt från "musiksnobberihörnan" av lokalen. Hanna höll ett jättegulligt tal om hur vi hade lärt känna varandra. Två tjejer och deras far, en familj som har känt Jacobssons sedan Johan var liten, framförde en egen låt. Då rann tårarna. Jag hade inte gråtit under vigseln, men då rann tårarna så att jag var tvungen att gömma mig bakom Johans rygg. Cue efterrätt. Cue chokladfläckar på klänningen. Panik. Tack gode Gud för att Långholmens Folkhögskola fyller på tvålbehållarna regelbundet.

Klockan 21 började "dansgästerna" anlända och baren öppnade. Fler människor att prata med, fler människor att krama. Kramp i mungiporna. Eric spelade sin Vals på vingar på dragspel och vi brudvalsade. Som vi brudvalsade. Faktum är att vi bara hade övat en gång, men det gick bra för det. Men Vals på vingar är lång, och fastän vi hade bett våra föräldrar att bryta in på dansgolvet var det bara vi som snurrade runt. Dans kan vara enformigt i längden. Ansträngda försök att få någon att bryta in. Nehej, inte det.

Vi sade godnatt klockan 1, till stort jubel och rungande applåder. Varken jag eller Johan var särskilt trötta, men det kändes som om vi hade gjort vårt. Även de gäster som kom utan en partner hade hittat någon att prata med, alla såg ut att ha det trevligt, och vi var alldeles nygifta och hade inte haft en lugn stund på tjugofyra timmar. Bröllopsnatten skulle firas hemma, vilket i efterhand känns som fullständigt lysande. Johan hade införskaffat nytt sänglinne (lite onödigt kanske, vi fick så många bäddset i bröllopspresent) och gjort en riktig hotellbäddning. Vi hade en omsorgsfullt inhandlad frukost. Och sist men inte minst, vi hade varandra. Han bar mig till och med över tröskeln. Nu har vi varit gifta i en månad, och har antagligen bevistat den roligaste och mest fantastiska festen i vårt gemensamma liv.