Kvinnor kan inte upprepa Elvis storhet.
En vag minnesbild tränger sig fram i mitt medvetande. Jag är förälskad, den sortens naiva men smärtsamma förälskelse som endast existerar i tonåren. Jag sitter vid fötterna på Honom, mina ögon tindrar antagligen av beundran och lycka. Han sitter och spelar på en gammal, sliten gitarr. Lacken har börjat flagna och det låter väl, ärligt talat, inte alltför bra. Men han har skrivet en låt om mig och till mig och jag känner mig utvald, vacker, speciell, ja: viktigast i världen.
En morgon tio år senare. Jag skriver om musik, jag jobbar med musik, jag lever musik. Det doftar nybryggt kaffe och rostat bröd. Jag har bara plockat ut min favoritdel ur DN, resten ligger i en prydlig hög på hallmattan. En genomläsning av Kulturdelen ger vid handen att radiokrönikören fortfarande ogillar P3 Pops programledare Hanna Fahl. Pop, upplyser han mig i en egendomligt mästrande ton, handlar om populärmusik och alltså inte de obskyriteter Hanna spelar sent varje måndagskväll. P3 Souls Mats Nileskär är som vanligt professionell och föredömligt insatt i sin genre.
Mitt läsande ackompanjeras av tysta TV-bilder och skivan »Feminist Sweepstakes« på stereon. MTV-loggan glimtar förbi med irriterande regelbundenhet, liksom de unga, snygga sångerskorna i hotpants, korta toppar och rosa läppglans. Deras munrörelser ser ibland ut att överensstämma med sången på stereon, men Kathleen Hannas furiösa utspel och förbannade texter rimmar illa med fuktiga läppar och sex i blick.
Kvinnor i musikbranschen har sina drakar att slåss emot. »Marknaden« och »försäljningssiffror« har blivit en enorm, eldsprutande och skrämmande Smaug för kvinnor endast rustade med gitarr, talang och röst. Några kvällar tidigare har skivbolagsbossen och »Fame Factory«-ansvarige Bert Karlsson uppmanat en ung sångerska, Therese Sandström, att banta. Inga sångerskor, förklarar han, har någonsin varit eller kommer att bli populära. Bert har aldrig hört talas om Aretha Franklin, Queen Latifah eller Missy Elliot. Kanske har de gömt sig i hans hjärna, pockande på uppmärksamhet, tyst krävande respekt. Men marknaden kväver och kräver av den kvinnliga artisten att hon måste bantas ner, fixas till, sexas upp. Den tjocka, fula eller annorlunda trängs undan till förmån för kroppsdisciplinerade andrahandstalanger.
Av svenska filmtitelsöversättare har jag fått veta att en »rocksyster« är en groupie. Med andra ord har den kvinnliga artisten inte någon »rockbroder«. Eller också har rockbröderna inte några systrar. Det är kanske därför den kvinnliga artisten bara jämförs med sina kroppsliga likar? För inte kan det väl vara så att de är så mycket sämre än den manliga artisten? Janis Joplin, Joan Jett, Jean Smith, TLC, Kim Deal, Debbie Harry, Huggy Bear, Kathryn Williams, Beth Orton, Bikini Kill och Sahara Hotnights blir alla »tjejband« eller delar av ett »tjejband«. Till skillnad från benämningen »pojkband« är »tjejbandet« en intrikat term, lika förödande nedlåtande som den är funktionellt oduglig. Ja, själva ordet »tjejband« stänger in alla kvinnliga artister i en fårfålla, trots att de spelar genremässigt ojämförbar musik som pop, rock och soul. »Pojkbandet« är endast till för att tillfredsställa tonårstjejens förmodade smak, med en romantisk framtoning, söta ansikten och ballader som kännetecknas av en omåttlig användning av ord som »baby«, »love« och »girl«. Tanken att kalla Metallica, The Smiths, Pavement eller Beatles »pojkband« tvingar fram ett brett leende i mitt ansikte. Jag vet hur upprörda mina vänner skulle bli. Men ändå gör de samma sak mot tjejer med gitarr, bas och trummor. »De är duktiga för att vara tjejer«, säger en. »Mhm. Lite väl mycket Granada, tycker du inte?« svarar den andra. Jag tänker bara på det könsmixade bandet. Varför är det så att Linda i Lambretta och Nina i Cardigans alltid är frontpersonerna i media?
Det slår mig att många kvinnliga artister tvingas att söka sig till alternativa musikscener för ett existensberättigande, så länge de vägrar att ställa upp på kroppsfixering och tillgjord lesbianism. I den mån de motvilligt getts plats i Rockens bredbenta, manliga värld har de pekats ut som undantag, blivit anteckningar i nothäftets marginaler. Att »rock ska spelas med kuken« är en alltför fastslagen doktrin inom musikjournalistiken och hos äkthetsfanatiker. Att de därmed avfärdar alla musiker utan appendix mellan benen tycks de inte bry sig nämnvärt om, eller reflektera över. Bara medvetandets Siegfried kan övermanna draken.
Mitt femtonåriga jag insåg aldrig att jag tilldelats en roll kvinnor aldrig behöver dräpa drakar för att tillskansa sig. Mitt femtonåriga jag insåg aldrig att jag tilldelats en roll som traditionellt är kvinnans roll inom musik, litteratur och konst. Jag hade förvandlats till Euterpe, jag hade blivit musan, förlösaren, inspiratören. Dantes Beatrice och Werthers Lotte utgör en märklig föregångare till de gudomliga, besjungna kvinnor som sköljer in över oss i betvingande tidvattensvågor. Katy, Charlotte och Anne Mari har präglats in i knastriga vinylspår och blänkande cd-skivor. Sirenens sång är inte längre deras, sirenens sång är den ensamma, ledsna mannen med gitarr. Likt jungfrumodern får kvinnor status genom sina relationer till Rockguden. Som älskarinnor, musor och flickvänner, men aldrig som systrar. De kan bli gudinnor, men aldrig i sin egen rätt.
Hanna Fahl är inte professionell eller insatt, hon vet inte vad hon gör.
Talangfulla kvinnliga artister omringas av drakar från alla håll.
Katter kommer inte till himlen.
Elvis hade ingen syster.
Men han borde banne mig ha det.