Ett skolarbete om sorgearbete efter ett förlorat barn.
Detta fördjupningsarbete gjorde jag när jag läste Psykologi B på Vuxenutbildningen Kärnan i Helsingborg under HT-2001. Då var jag gravid igen och oron var jobbig.
Innehållsförteckning.
Inledning.
Faktadel.
Vi som har ett barn mindre.
Sorgens olika delar.
Att möta människor i sorg.
Oundvikliga frågor när ett barn dör.
Vad kan man få för hjälp?
Analysdel.
Min största förlust.
Att leva med sorgen…
Varför sörjer man så olika?
Hur bemöter omvärlden de sörjande och varför?
..................................
Källförteckning.
Sammanfattning
..................................
Inledning
Mina frågor till detta arbetet är "Hur sörjer man ett förlorat barn?"
och "Vilka är sorgens olika faser?"
Människor i sorg är svåra att möta. Man vet inte alltid hur man ska
uppföra sig och vad man ska säga. Att fråga hur de mår kan få dem att bryta ihop, tror man, men det kan också stärka dem att veta att någon faktiskt bryr sig.
Döden möter vi alla någon gång i våra liv, ofta helt plötsligt, men ofta väntas
den komma, men den gör lika ont ändå.
Mina egna erfarenheter av sorgearbete är omfattande. Jag förlorade min mormor,
min 12 veckor gamla tvillingpojke, min farfar och min svärmor inom loppet av ett
år, och det kändes som om döden stod utanför dörren hela tiden.
Det finns olika faser av sorgen och olika sätt att hantera den. Det finns
också många olika sätt att möta människor i sorg. Det är detta som mitt arbete ska handla om.
Idag pratar man sällan om saknaden efter avlidna nära och kära av hänsyn till de sörjande. Ibland är det fel att tänka så, ibland är det rätt. Det är ju upp till den sörjande att bestämma och sätta gränser.
Information till mitt arbete har jag hämtat från olika sidor på Internet, litteratur, Regina Birkehorn, författare/kris- stresskonsult, och egna erfarenheter.
Att förlora ett barn är en väldig tragedi, och ofta förstår inte omgivningen. Jag hoppas att Ni som väljer att läsa vidare i mitt fördjupningsarbete får en djupare förståelse för människor i sorg.
Faktadel.
Vi som har ett
barn mindre.
Att mista sitt barn är uppslitande och tragiskt. Alla drömmar
och förväntningar man har haft byts snabbt ut mot förtvivlan och sorg och att
genomlida ett sorgearbete tar tid och kraft.
Just då känns livet så fruktansvärt meningslöst och onödigt och man frågar sig
själv hela tiden hur man ska orka leva vidare och om man orkar leva vidare.
Ja, konstigt nog så gör man det, om än som en annan människa, med nya erfarenheter
och en annan syn på livet. Fast sorgen kan ta sin tid, och det ska den också
få lov att göra. Det finns ingen mening med att försöka påskynda den, för den
hinner ändå ifatt en igen.
Källa: "Vi som har ett barn mindre" hemsida.
Sorgens olika delar.
Regina Birkehorn har bidragit till Vimil(Vi som Mist någon Mitt I Livet) genom att skriva om de fyra olika faserna: chock-, reaktions-, bearbetnings- och nyorienteringsfasen. Vill du veta mer om Reginas bok:"Krishantering i praktiken" så står om boken under Vimils boklista 1 på Vimil's hemsida.
Chockfasen.
När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på, nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen. Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv, kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar.
Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer. En del människor kan känna en total handlings-förlamning. Medan vissa blir hyperaktiva. Allt detta för att skydda sig, själsligen.
Det är nu viktigt att man har någon som ser och kan hjälpa till med dom mest praktiska delarna av vardagen tills all information har nått fram. Speciellt när det finns barn som har behov av daglig omvårdnad.
Reaktionsfasen.
Den här fasen inträder så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse. Men därifrån till att man accepterat det är vägen lång.
Det är nu man verbalt upprepar all information man hört. Det här kan bli tröttsamt och slitsamt för alla andra hjälpare. Den drabbade behöver och har ett behov att få prata och upprepa händelsen om och om igen. Mardrömmar och sömnrubbningar är det som påverkar den drabbade mycket. För det i sin tur påverkar vardagen, aptiten, humöret och tankarna bli då begränsade. Oftast är det just dessa symtom som får människor att söka till sjukvården. Sömnpiller och andra lugnande medel är det vanligaste som skrivs ut. I vissa fall är det helt rätt, men det finns nu många som tyvärr kör fast i dessa mediciner. Och resten av sorgen handlar om biverkningar till medikament och inte sorgen. Sorg tar tid och måste få ta tid.
Många tror inte på att hjälp finns eller att det finns andra som kan förstå en. Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Det är just den egna rädslan att så kan vara, som gör att man skjuter folk ifrån sig. Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som orsakar enorma skuldkänslor i det fortsatta sorgearbetet. Har man en tanke eller uppfattning om jag bara hade stannat hemma, eller tänk om jag visste hur hjärt-lungräddning hade gjorts, då hade han säkert levt. Alla dessa tänk om, vad, hur, varför… fyller hela ens tankeverksamhet vissa dagar och ibland alltid. Skuldkänslor är tunga. Med andra ord man känner sig skyldig till att man överlevt.
I den här fasen pratar man om flykt. Man kan fly krisen som man drabbat av på många sätt, dels genom mediciner, alkohol, tystnad, våld eller dels att alltid konstant upptagen av annat. Man gör vad man sett sina närmaste gjort för att lösa krisen. Med anhöriga, goda vänner och med den egna viljan kliver man nu vidare i livet.
Tiden det tar är helt individuell. En del fastnar här och kommer inte vidare. Det är nu som bitterhet, hämnd, hat och ilska fyller en människas inre.
Bearbetningsfasen.
Det är nu som händelsen och tankarna inte upptar ens hela vardag. Fortfarande kan man ha dagar som känns som det gjorde i början av krisen. Men dessa dagar är oftast i samband med födelsedagar, jul eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang varit gemensamt.
Saknaden växer då inom en och det känns precis som i början av sorgen. Men skillnaden är stor. Nu har man säkert funnit en anhörighetsgrupp eller en stödförening. Desto lägre du kommit i ditt sorgearbete desto mer kan du också se och hjälpa andra. Ditt egna behov av att prata om din sorg är inte lika stort längre. Du lyssnar nu gärna till andra och du kan nu söka information själv. Du tar även till dig nya rön och idéer. Allt för att förstå dig själv ännu bättre och då också med tanken att det kan säkert hjälpa andra som hamnar där du var förut.
Nyorienteringsfasen.
Det är nu som accepterat sitt öde. Det är nu man ser en djupare kunskap i varför just det här har drabbat mig. Meningen med livet finner sitt svar.
Man önskar aldrig det inträffade, men man ifrågasätter den inte längre. Den är en del av mitt liv. Jag är en del av alltet. Det är nu man ser en framtid, en framtid av ljus, kärlek och hopp.
Minnen av den man älskade är just det som fyller mig med glädje och inte sorg.
Man känner sig helad och hel.
Källa: Regina Birkehorn, författare/kris- stresskonsult.
Att möta människor i sorg.
"Följande är skrivet av föräldrar som själva mist barn. De förslag som ges
här är tänkt som hjälp till dig som känner dig hjälplös och inte vet hur du ska
möta familj eller vänner i deras sorg."
Kontakta föräldrarna.
Möt helst upp personligen men är avståndet för stort ring eller skriv. Föräldrarna
har inte ork att ta kontakt. Därför måste du ta initiativ. Det är väldigt viktigt
att föräldrarna känner att ni delar deras sorg.
Lyssna!
Var beredd på att lyssna till samma ord om och om igen, under lång tid. Man
kan inte sätta upp en tidsgräns för sorgen. Det är inte ovanligt att föräldrarna
är instabila länge efter förlusten av barnet. En sorg är som en berg och dal
bana med djupa dalar av sorg och smärta men även perioder av normalt liv. Med
tiden planas dalarna ut och kommer inte så ofta. Förr hade man ett sorgeår,
något som kunde återinföras.
Kom ihåg! - Det finns inga tröstande ord,
Så vet du inte vad du ska säga - LYSSNA!
Det kan vara svårt att veta vad man ska säga och göra. Du behöver varken säga
eller göra något - det viktigaste är, att du törs vara där. Ord är ofta överflödiga.
Säg kanske: "Jag vet vad som har hänt och förstår att du har det svårt." Men
en kram kan också vara tillräcklig.
Fråga.
- Men var beredd på att bli avvisad, men låt inte det avhålla dig från att försöka
igen. Fråga om barnet, om förlossningen eller om barnets död.
Glöm inte Pappan.
Han har också förlorat sitt barn, och har därför behov av att tala om sin förlust
och sin sorg. Undvik uttalanden som t.ex:
· Se till att komma över det.
· Det är ju bra att ni har större barn.
· Ta er samman, livet går ju vidare.
· Det var ju tur att ni inte hann få barnet med er hem.
· Ni är ju så unga och kan få många barn.
· Bli med barn snabbt igen så glömmer ni det här.
Det barn som föräldrarna har förlorat, kan inte ersättas av ett nytt barn!
Pressa inte föräldrarna att börja arbeta igen. Arbete är inte alltid den bästa
medicinen. Låt överhuvudtaget föräldrarna ta allt i sin egen takt.
Det är naturligt att gråta <
br>
Låt föräldrarna gråta, det lindrar sorgen, och var inte rädd för att själv gråta.
Det är skönt för föräldrarna att känna att ni delar deras sorg. Föräldrarnas
sorg lindras inte genom att gömmas undan - tvärtom! Smärtan och sorgen behöver
genomlevas.
Hjälp med praktiska ting.
Hjälp till med praktiska göromål som matlagning, städning och tvätt. Sånt blir
plötsligt likgiltigt och ovidkommande för föräldrarna. Tag hand om syskonen
en stund när föräldrarna behöver kunna sörja det döda barnet i lugn och ro.
Syskonen har också behov av miljöombyte. Men det är samtidigt viktigt att föräldrar
och syskon pratar om der som har hänt.
Begravning.
Låt föräldrarna själva bestämma hur de vill ha begravningen. Hjälp och stöd
dem vid behov, men ta inte ifrån dem kontrollen. Alla erfarenheter visar att
det är viktigt att syskonen får möjlighet att se och röra vid sitt döda syskon
och delta i begravningen. Visa intresse för begravningsplatsen och kom ihåg
bemärkelsedagar.
Rädsla och vrede.
Rädsla kan vara en naturlig del av sorgeförloppet. Rädsla för de märkligaste
saker. Försök att acceptera att föräldrarna är rädda även om rädslan verkar
orealistisk. Låt bli att komma med förnuftiga bortförklaringar och argument
mot denna rädsla - Det hjälper inte föräldrarna. Var beredd på att sorgen också
kan utlösa vrede.
Andra goda råd.
· Pressa inte föräldrarna till att plocka undan barnets kläder och saker.
· Stötta föräldrarna så att de själva tar kontakt med familj, vänner och arbetsplats.
Det är bättre om föräldrarna själva kan klara detta.
· Var uppmärksam på att du inte kan känna och helt förstå hur det är att vara
i den sörjandes situation.
· För föräldrarna kommer det döda barnet alltid att vara en del av deras liv
och du måste vara beredd på att de kommer att tala om barnet och nämna det vid
namn.
Kom ihåg - "Tiden läker inte alla sår!"
Källa: Föräldraföreningen Små Änglar's hemsida.
Oundvikliga frågor när ett barn dör.
Var det mitt fel att barnet dog?
Varför hände det just oss?
Är det Guds straff för något vi gjort?
Förtjänar vi inte vårt barn?
Kunde vi gjort något för att förhindra detta?
Föräldrarna ställer många frågor i detta skede, de vill hitta en anledning och
en syndabock till det som hänt. Hittar de inte någon lösning så lägger de ofta
skulden på sig själv.
Källa: Mig själv.
Vad kan man få för hjälp?
Känner man för att prata med någon utomstående så kan man genom sin husläkare eller gynekolog få remiss till en psykoterapeut eller till en psykolog. Det är viktigt att känna att det finns någon som lyssnar och som bryr sig.
Mailinglistor på Internet är också en bra hjälp, det har hjälpt mig. Det finns många olika listor och webbringar där man kan få kontakt med människor i liknande situationer.
På biblioteket vet de hur man söker de listorna.
Källa: Mig själv.
Analysdel.
Min största förlust.
I januari 1997 fick vi veta att en av tvillingarna jag bar på var svårt sjuk och kanske inte skulle klara sig fram till förlossningen. Då hade jag 4 månader kvar av min graviditet. Då började vi sörja ett barn som inte ens var fött. Graviditeten i övrigt var bra och jag förlöstes med kejsarsnitt på Universitetssjukhuset i Lund den 15 april 1997. Det blev en flicka (Ebba frisk) och en pojke (Emil sjuk), och personalen var helt underbar. Det var ca 20 personer i och utanför operationssalen.
Emil hade omfalocele, tarmar, lever och en bit av hjärtat låg i en "bulle" utanpå magen. Han togs om hand och fick ligga i en steril kuvös. Hygienen var 100 % i hans fall. Efter 5 dagar visade det sig att han hade ett svårt hjärtfel, Fallot's Tetrad (Blue Baby), och bara en njure. Då blev det förflyttning från kirurgen till Barn-Thiva. Undersökningarna avlöste varandra, CT-scan och angiografi (kärlröntgen) på en dag. Hans liv hängde på en skör tråd. Skulle han klara en hjärtoperation 14 dagar gammal, en operation som de brukar göra när barnet är 6 månader?
Barnhjärtkirurgen Peter Jöögi kallade upp oss på avdelningen på kvällen och sa att Emil redan låg på operationsbordet, men han var tvungen att ha vårt medgivande. De följande timmarna då operationen avlöpte kastades vi mellan sorg och förtvivlan. Kunde vi förbereda oss på det värsta eller vågade vi hoppas. Vi lämnade bort Ebba den natten, vi kände inte oss som bra föräldrar den natten. Operationen gick bra och han repade sig.
Sen var det dags att operera in tarmarna m.m. Det gick också bra, även om det var det största omfalocelet de hade haft på 10 år. Emil kämpade tappert i sin respirator. Han var nu 5 veckor gammal och allt såg bra ut. Nu var nästa problem att få honom att orka andas själv. Hans lungor var deformerade och behövde hjälp.
Måndagen den 7 juli 1997 åkte jag, Ebba och min sambo hem på kvällen för att jag skulle få sova hemma en natt. På morgonen efter, kl.07.16 ringde telefonen och väckte oss, det var från sjukhuset. Emil hade fått hjärtstillestånd och de ville att vi skulle ta en taxi ner. Vaddå taxi? Vi körde i 160 km/h dit, det var 6 mil. Vi hann inte.
Emil var borta när vi kom fram. Han låg så fridfullt i sin säng och alla maskiner var borta. Sköterskan som mötte oss sa "Jag är hemskt ledsen". Jag bröt ihop. Varför åkte vi hem? Jag skulle ha varit på patienthotellet ju. Då kanske jag hade hunnit ta farväl. Skuldkänslorna kom över mig och jag la skulden på mig själv. Vi trodde ju att han var på bättringsvägen.
Hur sörjer man ett barn som kom men vände om? Vi planerade begravningen själv och la honom i kistan själv. Det var viktigt för oss. Vi fick göra precis som vi ville. Kameran följde med till kapellet på sjukhuset. Det blev många vackra kort på en död bebis i en vit kista. Visst låter det fel, men så var det. Det var vårt kärleksbarn som dog och han är det fortfarande. Han hade kämpat så länge och var värd att leva. Obduktionen visade på svamp i lungorna, vilket i princip kvävde honom långsamt till döds, dessutom hade han en hjärnskada på grund av syrebrist i hjärnan.
Det är inte lätt att veta hur man ska sörja om man aldrig har förlorat någon nära innan.
Jag tycker att det är viktigt att man finns där för de som har förlorat någon. Man behöver någon som kan lyssna, bara finnas där, som kan krama om och ta emot skrik och förtvivlan. Det är ju inte alltid som omgivningen förstår att man faktiskt kan bryta ihop och må dåligt långt efter förlusten.
Tyvärr har jag inte slutat klandra mig för att jag inte var där när han blev dålig på natten. Detta förföljer mig på nätterna
Att leva med sorgen…
…måste man ju, man har inte så många alternativ.
Det finns inget som heter sorgeår längre, man sörjer alltid, mer eller mindre. Sorgen bär man alltid med sig, och har alltid en speciell plats i ens hjärta. Den gör inte lika ont alltid men ibland slår den till med stor kraft. Då måste omgivningen acceptera det, ibland gör den inte det.
1. Man slutar inte sörja, men man lär sig att sorgen är en del livet, man måste leva med den.
2. Man kan använda sina erfarenheter av sin sorg för att hjälpa andra människor och faktiskt visa att livet måste gå vidare, för det gör det. Det är kanske svårt att inse när allt är svart.
3. Man kan använda sin sorg, sin besvikelse, för att hjälpa andra i samma situation. En person
i sorg behöver mer stöd än man kan ana.
Varför sörjer man så olika olika?
" Att leva vidare efter att ha förlorat ett barn innebär en smärtsam sorg. Alla sörjer, men på olika sätt. Ibland förstår man inte andra människors sätt att sörja. Vi utgår från oss själva och ser andras sorg som främmande, t.o.m. felaktig.
En del föräldrar ha svårt att tala med varandra om sin sorg, sorgens faser kanske är i otakt."
Källa: Hjärtebarnsboken av Cecilia Nordqvist, sid. 165.
Vi är alla individer och har då rätt att sörja på vårt eget sätt, det måste andra människor acceptera. Om man inte kan prata med sin partner om sorgen, kanske man kan prata med en psykoterapeut eller psykolog.
Jag tycker att det är viktigt att försöka vända det tragiska till någonting bra. Jag har föreläst i en vårdklass åk.2 på Petri Vårdgymnasium i Helsingborg. Det kändes väldigt givande. Det gjorde jätteont i mitt hjärta när jag berättade om fotona, men det kändes rätt, som en del av sorgearbetet. Jag har ett tänkvärt ord som alla som förlorat någon ska bära med sig.
"Så länge man rör om i någons hjärta lever man.
Man är inte död förrän man är bortglömd."
Det är viktigt att komma ihåg att det är farligt att försöka tränga bort och förneka det som hänt. Det kan inte göras ogjort.
Hur bemöter omvärlden de sörjande och varför?
Människorna runt de/den sörjande tror att de möter dem med respekt. Det är ofta helt fel. Många drar sig undan i rädsla för att såra. Jag tror att personer som drar sig undan är de som är rädda, dels för den tråkiga sanningen och dels för att de kanske börjar gråta själv. De kanske inte har någon egen erfarenhet om sorgehantering.
"Hade det inte varit meningen att människan skulle kunna
gråta,
hade vi inte kunnat det heller."
Samhället i stort tar nog stor hänsyn till människor i sorg. Sjukskrivningar och terapi är inget problem att få från läkare. Problemet ligger nog på arbetsmarknaden, hos företagen, som inte bryr sig om sina anställda när de har det svårt.
Många "vänner" drar sig undan när man förlorar någon nära, och det är ju helt fel. Då vet man vilka som är ens riktiga vänner. Man ska finnas där och lyssna.
Tack för ordet.
Jenny
Lindkvist
Källförteckning.
Litteratur:
Nordqvist Cecilia - Hjärtebarnsboken utgiven av Bohuslänningens tryckeri 1994, ISBN 91-630-2352-0,
utgiven av Hjärtebarnsföreningen.
Internetinformation.
VIMIL's hemsida (Vi som Mist någon Mitt I Livet) -
http://user.tninet.se/~tkx678w/ under Forskning & Rön, Skrivet av Regina Birkhorn,
författare/kris- stresskonsult. Besökt 2001-08-19.
E-mailadress: regina@naudiz.se
Hemsida: http://www.naudiz.se/
Föräldraföreningen Små Änglars hemsida -
http://home3.swipnet.se/~w-38741/ Besökt 2001-08-19.
Vi som har ett barn mindre hemsida - http://w1.462.telia.com/~u46204333/visomhar.htm
Besökt 2001-08-19.
Från de aktuella Internetadresserna har jag fått tillstånd att använd materialet i arbetet.
Arbetet ska dessutom publiceras på VIMIL's hemsida.
Sammanfattning.
Detta arbetet handlar om sorgens olika faser och hur man kan hantera den.
Informationen i faktadelen av arbetet har jag hämtat på Internet och i Hjärtebarnsföreningens bok till föräldrar. Sorgens olika faser har jag hämtat ur en text skriven av Regina Birkehorn på VIMIL's hemsida.
Jag har stor erfarenhet av sorgearbete för min egen del. Jag förlorade min mormor, min 12 veckor gamla tvillingpojke, min farfar och min svärmor (cancer) inom loppet av ett år, och det kändes som om döden stod utanför dörren hela tiden.
Den informationen jag hämtat tycker jag stämmer på mig, men kanske inte på alla. Sorgen är individuell och alla känner olika. det måste man få göra.
Idag pratar man sällan om saknaden efter avlidna nära och kära av hänsyn till de sörjande. Ibland är det fel att tänka så, ibland är det rätt. Det är ju upp till den sörjande att bestämma.
Att förlora ett barn är en väldig tragedi, men ofta förstår inte omgivningen. Man tas inte på allvar och efter ett tag tycker omgivningen att man ska ha sörjt färdigt. Det gör man aldrig. Det är ju alltid något som fattas.
I detta arbetet finns det tips på hur man kan möta en person i sorg och hur den personen känner sig i olika faser i sin sorg.
Jag har även skrivit min egen sorgliga historia om min avlidna tvillingpojke. Om fler vet mer om sorgens olika faser, kanske fler lär sig hur man hanterar sorg.
Kom ihåg! - Det finns inga tröstande ord,
Så vet du inte vad du ska säga - LYSSNA!
Följande text har jag tagit åt mig, den återfinns även i arbetet. För min del har de betytt mycket i min egen sorgehantering.
"Att mista sitt barn är uppslitande och tragiskt. Alla drömmar och förväntningar man har haft byts snabbt ut mot förtvivlan och sorg och att genomlida ett sorgearbete tar tid och kraft. Just då känns livet så fruktansvärt meningslöst och onödigt och man frågar sig själv hela tiden hur man ska orka leva vidare och om man orkar leva vidare. Ja, konstigt nog så gör man det, om än som en annan människa, med nya erfarenheter och en annan syn på livet. Fast sorgen kan ta sin tid, och det ska den också få lov att göra. Det finns ingen mening med att försöka påskynda den, för den hinner ändå ifatt en igen."
Källa: "Vi som har ett barn mindre" hemsida.
En viktig text är också den om sorgens olika faser. Den beskriver hur man kanske uppför sig och varför. Människorna runt de/den sörjande tror att de möter dem med respekt. Det är ofta helt fel. Många drar sig undan i rädsla för att såra. Jag tror att personer som drar sig undan är de som är rädda, dels för den tråkiga sanningen och dels för att de kanske börjar gråta själv. De kanske inte har någon egen erfarenhet om sorgehantering.
"Tiden läker inte alla sår,
men med tiden lär man sig leva med såren."
Jenny Lindkvist