En märklig promenad...
för att invagga mig i falsk säkerhet visade det sig! Redan nästa drag avslöjade
vad hon egentligen var ute efter:
att lägga vantarna på min kropp!
Hon klappade och klämde lite här och där,
sedan ville hon se på mina tänder.
Snäll som jag
är lät jag henne hållas, och gapade stort.
"Fina bissingar" sade hon och stängde igen munnen.
Efter detta tog hon kopplet
ifrån matte och gick iväg med mig.
Jag blev så paff att jag inte kom mig för att protestera.
Inte kom min egen människa till undsättning heller...
Men damen som gick iväg med mig beslöt sig antagligen för
att detta inte var
rätta tillfället att skaffa sig hund, för hon överlämnade mig
strax igen till matte.
Vi fortsatte vår promenad, och helt plötsligt sa det
"svisch" och så flög något vitt iväg över
ängen i en hiskelig fart. Vanligtvis brukar jag inte få springa efter,
men som jag sa i början...detta var en märklig
promenad, matte släpper mig och säger att det är ok att
jaga bytet! Yippie yeea! Jag rusar efter och greppar ivrigt det som till min
besvikelse visar sig vara en gammal disktrasa. Tyvärr kan man inte få allt här
i livet så jag fick nöja mig med den, och sprang tillbaka
med trasan i munnen för att visa upp för matte och "lek" tanten (som
envisas med att följa efter oss på våran promenad!). Efter detta tycker min människa
att jag behöver vila mig lite, och hon parkerar oss under ett träd.
Där står vi och gör ingenting. Ofta brukar jag lägga mig ner
och vänta på att vi skall gå vidare igen, men här var det
helt underbara dofter. Jag kunde känna att det varit flera hundar där tidigare.
Matte säger att vi vilat klart och vi börjar röra
på oss och promenerar vidare.
Plötsligt stannar hon och spanar ut över nejden, och jag tänker
att vi ju precis har haft en paus,men hon verkade så koncentrerad att jag skärper mig och försöker upptäcka vad hon ser. Då hör jag två hårda handklappningar men ser ingen... två klappar igen och så ser jag en kufisk figur med en stor mörk kappa som sakta smyger sig fram ur en gömma. Han har en stor luva på sig vilket gör att jag har svårt att läsa av honom. Jag håller därför stenhård koll på vad han gör och låter figuren veta att jag minsann sett honom och att han skall hålla sig på avstånd från oss. Då tar han sitt förnuft till fånga och inser att jag är rätt farlig, tror jag iaf, för plötsligt sträcker han ut armarna och ger en lekinvit, men så sedan ångrar han sig och kryper ihop igen, för att strax återigen ge lekinvit. Snacka om beslutsångest! Efter detta blir han så rädd att han går och gömmer sig i en andra gömma. därefter börjar han prata högt och kasta en leksak upp och ner i luften, och till sist kommer han fram igen, denna gång utan kappa. Jag närmar mig försiktigt eftersom han visat sig vara så ambivalent... Matte närmar sig också, och då vågade jag gå fram.
Vi traskar sedan vidare när plötsligt, en människa hoppar fram,
ser det i alla fall ut som vid första anblicken..tur att våra
förfäder nedärvt snabbhet och smidigheten i våra gener.
Dessa fick jag nu stor användning för. Jag kastade mig med blixtens
hastighet ett par meter baklänges utan att släppa blicken på
"personen".
Där stod jag kvar ett litet tag och undrade varför i
allsindar han skrämdes så för (egentligen var det för
att vinna lite tid, och låta hjärtat sjunka ner till sin vanliga
plats igen!). Nu såg jag att det var en stor blå overall som
stod utsträck med både armar och ben vid två träd.
Jag gick fram för att kolla så den verkligen var tom vilket den var.
Den borde tvättats också,luktade inte så gott precis...
Nästa märkliga upplevelse var när vi gick förbi ett kamouflagenät. Det rasslade till och lät som om det låg en väldigt stor skallerorm bakom nätet. Jag brydde mig inte nämnvärt men matte envisades med att vi skulle gå förbi flera gånger. Vad gör man när man blir tvingad till meningslösa aktiviteter? Jag kissade lite förstrött på nätet, och se då blev det fart på "lektanten"! jättearg blir hon och matte fick skämmas, hehehe, kanske lärde detta henne att sluta tramsa fram och tillbaka i onödan, positiv och negativ förstärkning som ni vet!
Efter rasslet händer det absolut märkligaste jag någonsin
varit med om! Från två olika håll kommer sakta två
spöken svävande, jag lovar att detta är sant! Hu vad rädd
jag blev, och arg!
Jag visste inte riktigt om jag skulle fly eller illa fäkta,
så jag gjorde en slags kompromiss:
Höll mig bakom matte och lät som en hel armé. Det fanns ännu en orsak
till att jag ställde mig där, om de nu hade tänkt äta
upp oss så tar de ju henne först och har jag har riktig tur,
så ser dom mig inte ens bakom den stora baken.
Men då sker något konstigt, de stannar framför matte och
vänder sig bort. Visst ser hon skräckinjagande ut,
särskilt på morgonen, men ändå...
jag som redan i mitt inre spelat upp en scen om djungelns lag;
att äta eller ätas, och även väldigt hastigt
tänkt på lämplig ny flock. Ingetdera blir alltså av.
Men jag kan inte klandra spökena, jag är också
kräsen i min kosthållning. Faktiskt så började jag
känna en viss sympati för dessa två osaliga andar och
när de tog av sig luvorna gick jag fram och hälsade på dem.
Riktigt trevliga killar visade det sig vara, vi snackade lite innan det var
dags för mig att gå vidare.
Nu hade vi kommit tillbaka till utgångsläget för promenaden och lektanten vaknade till igen och ville busa, vem tackar nej till det? Inte jag! Medans jag som bäst höll på att besegra henne i dragkampen smäller det av 3 skott, det sista på närmare avstånd. Vem bryr sig? Definitivt inte jag, har man firat nyårsafton ute på utsiktskullen där vi bor utan öronproppar, och blivit förbikörd av en utryckande brandbil med sirenerna på max när man står på trottoaren brevid så är man rätt härdad. Efter skotten och leken får vi ett protokoll, samt ett "Grattis till godkänd Mental Hundbeskrivning"! Sedan somnade jag som en stock och drömde om spöken, kufiska figurer, lektanter och en stor orm. Berättat och upplevt av Emoyeni's Legendary Zzzeb..…Zzzz…..zzzzz..
Matte var på medlemsmöte för SRRS-Västra. Jag passade
på att knyta nya bekantskaper under tiden. Mina damer och herrar
tillåt mig presentera:
Bezi var där och höll hela tiden ögonen på mig, och så var jag
tvungen att hjälpa till med lillasyrran som, när hon leker med andra
hundar, inte tänker på att hon är mycket större
och fortfarande "valpklumpig".
Jag fick rycka in och visa henne hur det känns för hennes
småkompisar när någon som är större
kommer springandes i värsta racerfart. Efteråt sade hon att
hon förstod hur jag menade. Hon kopplar snabbt lillasyrran. Det är
ett släktdrag ;))
Som ni ser är jag helt slut, och
har därför inte haft ork att skriva på hela juli månad.