Mån. 1998-10-26 Tunnan där maten brukar vara ekar när man stoppar ner huvudet och undrar "vart tog alla små små matbitar vägen?" Vår flock förbereder därför flyttning till ett nytt läger, vinterlägret. Förr vandrade flockarna vid flyttning av lyan, vi är lite mer moderna. Hyr flyttbil nere på Statoil tappen. Det nya lägret är beläget strax ovanför backen som går utanför vårat hus, jag tippar på att det är 300 meter i nordvästlig riktning. Vår nya bostad visar också bättre vem vi är, våran ställning här i tillvaron. Vi kommer nämligen bo Högst Upp! *smile* Därifrån kommer jag ha utmärkt spaningsläge så jag kan hålla vakande ögon på mina tilltänkta brudar. Nu packar matte kartongen med mina saker, måste kila och se till att det går rätt till!

Sön. 1998-10-18 Så här ser en BIS (!!!!!)kille ut! Just det, ni läste rätt, Best In Show :) Vi var på SSD Västras nationella utställning i Kungsbacka, och jag vann som ni säkert förstått. En hel säck med hundmat (skall bli sååååå mumsigt!), prisrosetter ära och berömmelse. Matte och Susan (som är en av flocken Falk, där jag bodde mina två första månader) bara log och log och log, jag trodde aldrig dom skulle sluta! Men nu skall ni höra det värsta; ingen av den tog med fotoapparat, nu när jag gick och vann å allting!!! Så tyvärr kan jag inte visa upp något foto som bevis. Men rosettbevisen har jag hängt upp här hemma! Det är bara att komma förbi och kika på dem någon dag ;) Och är jag på riktigt gott humör kanske jag jag ger lite inside tips på hur man charmar domare ;)) Ahhhh...vet ni vad jag kom på?! "Var är brudarna.....?" kommer inte gälla mig längre!!!

Mån. 1998-10-12 Matte har lämnat ifrån sig datorn i ett par minuter (hon har tenta på lördag) så allt jag hinner säga är att jag var på utställning i Lördags, jag blev BIM, syrran BIS-2! och Walter från Oppigården blev BIS !!!!!!!! Jag gratulerar, snyggt jobbat grabben! För att ni inte skall bli allt för besvikna över denna torftiga vecka här i boken tröstar jag er med ett foto på min syster Babe som bor i Norge med våran halvbror Ferdinand och "farbror" Bagheera. Ojoj, nu kommer matte, jag får snabba mig!

Mån. 1998-10-05 Det blev ingen scanner installerad, nej, däremot en resa till Stockholm. UTAN mig. Denna gång hade matte fått tag i en hundvakt boendes i ett av Göteborgs värsta förorter, *Inga namn*, känt för sina kriminella element och blodiga uppgörelser i den undre världen. Högst upp på hundarnas tio i topp lista i detta området ligger pittbull, helst då av hankön. Faktiskt så ligger det pittbulls hela vägen ner till nr 10, som delas av am.staff och rottweiler. Pudlar existerar inte i detta ytterområde, de är för längesedan uppätna som lunch av ovanstående raser. HIT, till dessa slaktare och barbarer lämnar hon alltså mig utan att darra på kopplet när hon överräcker mig. Jag vart mycket upprörd, för att uttrycka mig milt. Strax därefter, nåväl...dagen efter ialla fall, lämnas jag och Maja, en timid liten labradortik, ensamma. Vad gör man, ensam och rädd, i en farlig farlig värld? Jo det skall jag tala om, man ylar ta mig sjutton tills någon kommer och öppnar dörren! Högt och hjärtskärnade skall det vara för att få bästa effekt. Tyvärr var det bara grannarna som hörde min klagosång, reservmatten var på ett "viktigt" möte...baaah!" Jag var också rätt besviken på den där Maja. Hon hjälpte inte alls till, utan tittade bara trött på mig, suckade och gick och lade sig. Den enda förklaringen jag kunnat hitta som förklarar hennes beteende, måste helt enkelt vara så att när man dagligen lever med döden i vitögat , vilket måste innebära en enorm press, och man dessutom aldrig vet NÄR den sista timmen är slagen, så blir man känslomässigt avtrubbad, för att orka ta sig igenom dagen Jag var smart, överlevde genom att se "galen" ut, kände att jag lyckades rätt bra. Nu återstår bara för mig att bearbeta denna traumatiska upplevelse. Jag beräknar vara klar med det i mitten av 1999.